Detta är större än Bard. Vi behöver ha en diskussion om yttrandefriheten i Sverige. Om man riskerar att bli av med sitt jobb på grund av ”fel åsikt”, hur mår vår demokrati egentligen?

Denna tweet skrev jag för ett år sedan när Alexander Bard blev av med sitt uppdrag i TV4 sedan han kritiserat Black Lives Matter på Twitter.

Vissa reagerade på min tweet och invände med att yttrandefrihet bara handlar om förhållandet mellan individ och stat. Men en av dem som förstod vad jag menade var debattören Josefin Utas. Som svar på min tweet skrev hon:

Det är alldeles för få som förstår vad frihet egentligen betyder. Som vet hur man måste hantera frihet för att den ska finnas kvar i praktiken. Frihet ”på papper”, i teorin, betyder ingenting. Frihet utan tolerans kan inte existera.

Detta fenomen fortsätter att bestå, och jag visste inte då att jag ett år senare skulle tvingas lämna mitt jobb på grund av mina offentliga samtal i en podd.

Läs även: Grant: Har föreningen GAPF drabbats av cancelkultur?

Jag minns att jag försökte förklara för min mamma i Egypten varför jag förlorat mitt jobb. Konversationen gick ungefär så här:

Min mamma: Varför har du fått sparken?

Jag: Jag och några vänner startade ett radioprogram och min arbetsgivare gillade det inte.

Mamma: Varför? Gjorde du detta radioprogram på kontoret under arbetstid?

Jag: Nej, det var på min fritid.

Mamma: Sa du något mot din arbetsgivare i det programmet?

Jag: Inte alls, och det är faktiskt mest på grund av saker som någon annan i programmet sagt.

Detta följdes av en förvirrad paus, och det fick mig att se en annan kulturell klyfta mellan Egypten och Sverige. I Egypten har en arbetsgivare absolut inget intresse i eller något att säga till om vad en anställd gör på fritiden. I Egypten är guilt by association också något helt främmande – varje person står bara för vad den själv säger och gör. Man blir inte ”smittad” av andras åsikter om man sitter vid samma bord som dem. Därför blev det svårt att förklara det inträffade för min mamma.

Begreppet yttrandefrihet används huvudsakligen för att referera till individernas rätt i förhållande till staten i rent juridisk bemärkelse, men jag skulle säga att förutom juridisk yttrandefrihet finns det också vad som kunde kallas kulturell yttrandefrihet.

Kulturell yttrandefrihet skulle återspegla hur tolerant vår kultur är mot människor som uttrycker sig fritt, och i vilken utsträckning kulturen främjar och värnar det fria ordet. Jag skulle säga att Sverige har en stark juridisk yttrandefrihet men en svag kulturell yttrandefrihet. Svensk kultur är mycket konsensusorienterad och uppvisar stark konformitet. Vad man säger, hur man säger det och vem man är tillåten att prata med offentligt – är alltihop mycket begränsat. Det finns en låg grad av tolerans helt enkelt, mot åsikter och uttryckssätt som avviker från normen.

Läs även: John Cleese i nytt program – ska utforska ”cancel culture”

En intressant observation är att det tidigare var vänstern som förespråkade yttrandefrihet, men att det verkar som om rollerna är ombytta i dag och att det är högern som numera bekymrar sig över hur den kulturella yttrandefriheten begränsas, och som står emot fenomen som cancel culture, som ofta brukas inom vänstern.

Vad hände med den liberala principen att man får säga och göra vad man vill så länge det inte inskränker andras frihet? Det verkar som om vi har behållit lagarna i ämnet, men tappat bort kulturen. Lagarna utan kulturen som dess väsen kanske inte överlever länge. Om samhället inte längre tolererar frihet, vad skulle hindra det från att ändra lagarna i framtiden, för att återspegla dess intolerans?

Å andra sidan säger vissa att detta inte är ett problem. Att de som vill ha friheten att uttrycka sig bör vara villiga att ta konsekvenserna. Men hur bra är detta för vårt samhälles välbefinnande och utveckling när människor självcensurerar och avstår från att diskutera kontroversiella ämnen av rädsla att bli straffade för det?

Vad gör detta med vårt samhälle, när människor går runt och känner att det hänger ett svärd över deras huvuden, som kommer att falla om de tänker högt offentligt och råkar säga fel sak? Det resulterar i en begränsning av idéflödet i vår kultur och hindrar kraftigt vår förmåga att diskutera känsliga frågor som måste redas ut. Och det är inte osannolikt att detta leder till kulturens förfall på lång sikt.

Läs även: Altstadt: SD-sympatisörer beskrivs som mindre vetande offer

Jag hoppas, för Sveriges och dess framtids skull, att vi skapar en tolerantare samhällskultur som möjliggör för människor att fritt uttrycka sina åsikter och att kunna föra samtal med vem som helst utan att stämplas av guilt by association. Vi har alla ett ansvar för att Sverige blir mer tolerant och stärker sin kulturella yttrandefrihet.

Inte förrän vi kan tala helt fritt och tillåts diskutera svåra frågor utan rädsla för bestraffning eller för cancel culture, kan vår liberala demokrati frodas.