Socioekonomiska faktorer används för att förklara såväl migranters brottslighet som SD-sympatier. Men där den första gruppen möts av förståelse möts den andra av förakt, skriver Ann Charlott Altstadt.
Förklaringarna är många till varför olika väljargrupper flytt från det socialdemokratiska valbåset till ett så pass skambelagt parti som SD. Men jag undrar varför förklaringarna så sällan träffar själva kärnan – nämligen invandringspolitiken i sig.
Den envisa oviljan att förstå SD:s sympatisörer är förstås betingad av beröringsskräcken inför de konkreta och akuta frågor som rör befolkningsexplosionen, demografiska förändringar, sviktande skatteunderlag och de destruktiva sociala konsekvenserna av en ständigt växande underklass.
Från akademiskt och partipolitiskt håll produceras socioekonomiska förklaringar även för brottstypen att välja SD. Men inte som brukligt i form av försvar för en stigmatiserad och utsatt grupp. Nej, sympatisörernas lägre samhällsstatus betyder istället att de kan avfärdas som otrygga, rädda och lättlurat mottagliga för SD:s politiska bedrägeri.
Läs även: Altstadt: Strategin mot SD kostade Löfven jobbet
Per Molander, bland mycket annat ordförande i Jämlikhetskommissionen, undrade nyligen i en DN-artikel hur de borgerliga ska rösta när högern har så fundamentalt fel. Och jag instämmer i mycket, men anser samtidigt att han själv belyser samtidsvänsterns och de intellektuellas misslyckande. De vägrar förstå och kan därför inte heller fånga upp vår tids mest avgörande politiska strömning. Molander skriver:
Personer med svag anknytning till arbetsmarknaden eller arbete inom svaga sektorer är överrepresenterade bland SD:s sympatisörer. Den lokala närvaron av migranter har däremot svag effekt för SD; den invandringsfientliga attityden är politiskt konstruerad (DN 26/8).
Molander liksom många andra antyder nedvärderande att denna grupp, tvärtemot honom själv, inte klarar av att dra förnuftiga slutsatser från exempelvis medierapportering, politikers uttalanden eller en mängd andra källor. Det är erfarenheten som tydligen gör attityder legitima som organiskt genuina. Och SD-sympatisörernas politiska åsikter underkänns, på grund av att de saknar ”lokal närvaro” av invandrare.
Läs även: Altstadt: SD och rasismen borta när Sjöstedt tecknar partiets historia
De högutbildades partipreferenser däremot skulle knappast kallas politiskt konstruerade trots att de bor i helvita områden med migranter närvarande endast som service- och vårdpersonal. Och jag undrar hur SD-sympatier skulle tolkas om de fortfarande kvarstod efter ”lokal närvaro” av migranter?
SD:s inträde på den politiska scenen har lett till att det verkar ha uppstått två helt skilda typer av socialt utsatta.
Den ena gruppen är överrepresenterad bland SD:s sympatisörer och ses som offer för sitt partis strategi. De har låg utbildningsnivå och föraktas och häcklas som särskrivande grottmänniskor, bonniga glesbygdstomtar, utstötta incels eller som politiskt vilseförda med självdestruktivt väljarbeteende.
Medan den andra gruppen är överrepresenterad bland kriminella och våldsbrottslingar och är offer för rasism och diskriminering. De bor i områden där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är överrepresenterade bland väljarsympatierna, vilket ses som utslag av politisk medvetenhet trots att utbildningsnivån är låg.
Läs även: En SD-are som huvudperson i en roman – Lars Andersson gör det förbjudna
Förr var det socialdemokratiska väljare som satte dumstrut på sitt parti, enligt borgerliga kommentatorer. Bilden av sossen som lågutbildat korkat okunnig fördes av LO-grupper med flera sedan över till SD. Och då blev deras låga utbildningsnivå även ett allvarligt demokratiproblem.
Folkföraktet kan sammanfattas i en formel med självbevisande kraft. Att ett parti är undermåligt bekräftas av väljarna och att de är av sämre slag intygas av vilket parti de valt.