Reaktionerna på Lars Vilks död visar att det inte bara är jihadister som har problem med yttrandefriheten. Men lösningen kan aldrig vara att kompromissa med Västs grundläggande kärnvärden, skriver Omar Makram.
Lars Vilks är död men hans konst lever kvar, och det gör även hans budskap om vikten av yttrandefrihet och rätten att häda.
Vilks liv och död satte sökarljuset på flera viktiga fenomen, inklusive problemet med islamsk fundamentalism i Väst, liksom fegheten, dubbelmoralen och hyckleriet hos många i vårt samhälle.
Vilks konstverk bestod inte bara av rondellhunden i sig, det var mycket större än så. Det var hans beslut och mod att göra det trots konsekvenserna. De olika reaktionerna som uppstod, även hoten mot hans liv och reaktionerna på hans död, var och är en del av konstverket. Rondellhunden var en fackla som kastade ljus över mörka aspekter av vår kultur, och i detta blev Vilks själv och hela samhället konsten.
Efter nyheten om hans död var reaktionerna från många muslimer i Sverige på sociala medier jublande. Kommentarsfältet på Alkompis, Sveriges största nyhetssajt på arabiska, med fler än två miljoner likes på Facebook, fylldes av hat och skadeglädje över Vilks död. Det är felaktigt och vilseledande när somliga i media försöker beskriva dessa reaktioner som om de bara kom från jihadister eller islamister.
Läs även: Hundratals jublade över Vilks död på arabiskspråkig svensk sajt
Det handlar inte bara om jihadister och islamister, det var också många vanliga muslimer som jublade över hans död. Reaktionerna visar att tron på yttrandefrihet och sekularism är svag bland många muslimer, och att många av dem inte tycker att Vilks borde ha fått rita sin rondellhund ostraffat. Det är ännu en bekräftelse på att det inte bara är jihadism eller islamism som är ett problem i Sverige i dag, utan även islamsk konservatism och fundamentalism i allmänhet; föreställningar som är mycket mer utbredda.
Det här problemet är naturligtvis inte bara begränsat till Sverige. 2015 visade en opinionsundersökning i Storbritannien att nästan 80 procent av muslimerna där tyckte att det var djupt kränkande när teckningar som skildrade Muhammed publicerades, och 27 procent sa att de hade viss sympati för motiven bakom Parisattackerna mot Charlie Hebdo.
Läs även: Ahmed: Lars Vilks slog uppåt, inte nedåt
24 procent höll inte med om påståendet att ”våldshandlingar mot dem som publicerar bilder av Muhammed aldrig kan ursäktas”, medan åtta procent svarade att de inte vet eller inte ville svara. Dessa attityder återspeglar en kultur och en religiös dogmatism som i sina extrema uttryck resulterar i våld och terrorism. Det finns tyvärr alltför många exempel på det de senaste åren i Europa.
Detta har lett till en viss strömning i Väst som tycker att det är bäst att kapitulera, som argumenterar för samhällets underkastelse under våldet. Denna strömning vill kompromissa om principen om yttrandefrihet, vill särbehandla islam och muslimer, och hyllar självcensur som en dygd – allt för att inte kränka muslimers religiösa känslor. Allt detta resulterar i praktiken i någon form av blasfemilagstiftning.
2006 i Danmark, efter händelserna kopplade till Muhammedbilderna i Jyllands-Posten, gjordes en opinionsundersökning som ställde frågan ”Med tanke på de händelser som har inträffat den senaste veckan, borde Jyllands-Posten ha publicerat skildringarna?” 47 procent sa att de inte borde ha publicerats och sju procent svarade att de var osäkra.
En opinionsundersökning i Frankrike som gjordes 2015 visade att 42 procent av fransmännen motsatte sig publicering av karikatyrer av Muhammed, som anses vara blasfemiska och mycket kränkande av många muslimer. Hälften av de tillfrågade sa också att det borde finnas begränsningar för yttrandefriheten på sociala medier. Bara 57 procent sa att motstånd mot teckningarna från muslimer inte borde hindra att de publicerades.
Läs även: Altstadt: Det blev inget ”Je suis Lars” – vänsterns svek mot Vilks
Även om det är bra och viktigt att förstå skillnader i kulturella och religiösa attityder mellan människor i Väst och många muslimer, motiverar detta dock inte att man kompromissar med principerna om yttrandefrihet och sekularism.
Muslimer måste acceptera att i en sekulär liberal demokrati kan islam, precis som kristendomen, kritiseras. Och att Muhammed, precis som Jesus, kan satiriseras. Och att detta är motsatsen till diskriminering, detta är jämlikhet. Vägen framåt kan inte vara underkastelse av den västerländska kulturen eller blasfemilagar.
Utan ett kraftfullt och kompromisslöst försvar av yttrandefriheten och vår liberala demokrati.
