Den typiska halvsanningen är en skruvad, eller vinklad, tolkning av ett siffermaterial. Den sjösätts ofta av miljöorganisationers kampanjavdelningar (eller av alarmistiskt lagda forskare), rapporteras därefter som sanning av journalister, och citeras sedan som etablerad kunskap av politiker.

Här kommer tre exempel på virala halvsanningar om tillståndet i miljön.

Den första gäller påståendet att 70 procent (eller rentav 90 procent!) av jordens livsmedelsförsörjning är beroende av pollinerande insekter. Men det räcker med att man vet att majs, ris och vete är de stora stapelgrödorna för att man ska förstå att den siffran är fel. Dessa tre svarar tillsammans för drygt 50 procent av mänsklighetens kaloribehov – och ingen av dem är insektspollinerad. I verkligheten är ingen av de tio största grödorna (svarande mot 60 procent av kaloribehovet) beroende av insektspollinering. Lägg därtill kött och fisk som förstås inte heller kräver pollinering, och kvar blir ett antal frukt- och bärsorter, samt ett fåtal åkergrödor som kräver (eller i varje fall gynnas av) insektspollinering.

Siffran 70 procent tycks grunda sig på antalet kulturväxter (inte deras kaloribidrag) som är insektspollinerade. För om man låter äpple, mandel, kaffe och alla andra insektspollinerade grödor få samma vikt som ris, majs och vete, så kan det nog stämma att 70 procent av det totala antalet sorter av kulturväxter är insektspollinerade.

En realistisk bedömning av dessas kaloribidrag landar dock på bara runt 5 procent. Det finns förvisso många skäl att värna om de pollinerande insekterna, till exempel deras betydelse för den vilda floran, men deras bidrag till mänsklighetens försörjning hör nog inte till de tyngsta.

Läs också: Den kemofoba grytan puttrar vidare

Den andra halvsanningen gäller utrotning av arter. Den cirkulerar i lite olika varianter, men alla med budskapet att människan förorsakat ett massivt utdöende i modern tid. Följande formulering är hämtad ur boken Upphettning (Fri tanke, 2020) som skrivits av tre göteborgsforskare: ”Sedan den industriella revolutionen har 83 procent av alla vilda djur försvunnit och mer än hälften av dem har utrotats under det senaste halvseklet. […] I dag är utrotningstakten snabbare än någonsin tidigare och vi befinner oss enligt många bedömare i den sjätte massutrotningen.”

Om detta vore sant vore det i sanning en katastrof. Men det är det inte. Bokens författare blandar ihop siffror som avser ett minskande antal vilda djur – alltså individer – med statistik som syftar på utrotning av arter. En död grävling vid vägkanten är helt enkelt inte detsamma som en utrotning av grävlingen som art, vilket Fredrik Sjöberg påpekade i sin recension (eller snarare sitt lustmord) i SvD (15/2-20). Han fortsatte ”Den förra processen är ibland ett bekymmer, ibland inte, medan den senare är oåterkallelig och i ordets rätta mening deprimerande. Det finns här i världen gott om exempel på hotade arter som repat sig, men de globalt utrotade är borta för gott.”

Den verkliga siffran tycks ligga på att några enstaka procent av ryggradsdjuren har utrotats sedan industrialismens början. Det är förstås illa nog – och långt flera arter är hotade – men det är långt ifrån 83 procent.

Mitt tredje exempel gäller den globala markanvändningen. En uppgift som jag har sett i flera sammanhang är att drygt 80 procent av jordbruksmarken används för att föda boskap, men att detta bara ger knappt 20 procent av kalorierna. Det implicita budskapet är förstås att om vi åt mindre kött och mjölkprodukter och mera växtbaserad kost, så skulle enorma arealer frigöras för annan jordbruksproduktion.

Men så är det inte. Följande siffror (avrundade) framgår av officiell FN-statistik. Jordbruksmark definieras som all mark som används för produktion av livsmedel. Av den globala jordbruksmarken är 68 procent permanent betesmark (”pasture”), 28 procent är vad vi skulle kalla åker (”cropland”) och 3 procent är fleråriga odlingar av fruktträd, vinrankor etcetera. Det viktiga är att den permanenta betesmarken inte kan användas till annat jordbruk än just bete – det är därför den är permanent.

Den enda mark som skulle frigöras för annan jordbruksproduktion om hela mänskligheten bleve vegetarianer är alltså den andel av åkern som används för att producera djurfoder. Det varierar stort mellan olika regioner, men ligger globalt på cirka en tredjedel av åkern.

Det är alltså bara 10 procent av jordbruksmarken som alternativt skulle kunna producera mat åt oss. Alternativanvändningen för den permanenta betesmarken är inte jordbruk, utan till exempel att låta den återgå till sitt naturtillstånd, vilket kan innebära enorma miljövinster. Men det är en annan sak.

Torbjörn Fagerström är fristående kolumnist på Bulletins ledarsida. Han är professor emeritus i teoretisk ekologi vid Lunds universitet.

Läs också: Ekojordbruk i medial medvind