EU-kommissionens förslag på hur europeiskt jordbruk ska utvecklas bär drag av miljöaktivism. Sverige förväntas reducera sin användning lika mycket som värstingarna i Europa. Det är orättvist och irrationellt om målet är att uppnå ett mer hållbart jordbruk.
Brexit innebar, bland mycket annat, att Sverige förlorade en viktig bundsförvant i synen på jordbruksfrågor i EU. Sedan decennier har Storbritannien stått på barrikaden tillsammans med ett antal mindre länder (Sverige, Finland, Nederländerna, Tjeckien) och konsekvent företrätt vetenskapliga principer, t.ex. vid riskvärdering av grödor som har förädlats med modern genteknik (GM-grödor). Andra vetenskapliga stormakter, enkannerligen Tyskland och Frankrike, har varit förvånansvärt villiga att gå i säng med företrädare för ovetenskapliga strömningar.
Syn för sägen ges i Kommissionens rapport ”Farm to Fork” som stakar ut färdriktningen för EUs jordbruk de närmaste tio åren. Man saknar den skarpa brittiska blicken i den texten, som innehåller förbluffande många motsägelser, omotiverade förslag och ovetenskapliga resonemang. I stora stycken känns den som en eftergift till våra vanligaste miljörörelser, vilket nog också är precis vad den är.
När det gäller synen på kemiska växtskyddsmedel handlar det faktiskt om ren och skär kemofobi. Här förordar kommissionen en halvering av användningen inom det europeiska jordbruket fram till 2030, utan närmare motivering, utan att differentiera mellan olika typer av substanser, och utan hänsyn till om det alls kan anses föreligga en överanvändning av de aktuella medlen i ett visst land. I Sverige genomfördes till exempel en nästan 70-procentig reduktion av användningen av växtskyddsmedel mellan 1985 och 1995, vilket är ett skäl till att vi i dag använder bara en fjärdedel så mycket medel (räknat per hektar) som värstingarna i Europa. Ändå dras vi över samma kam som de och förväntas halvera vår användning.
Någon konsekvensanalys för jordbruket och miljön finns inte, utan det tas bara för givet – helt i enlighet med det budskap som miljörörelser brukar basunera ut – att minskad användning av kemiska bekämpningsmedel leder till mera hållbara jordbrukssystem. Men det finns inget självklart sådant samband.
Läs också: Tala är silver, men tiga kan vara guld
Skadedjur, ogräs och sjukdomar kommer att fortsätta att vara ett gissel för jordbruket. Bekämpar man dem inte kemiskt, så får man använda andra metoder – till exempel mekanisk ogräsbekämpning vilket kräver mera arbetskraft, mera traktorkörning och mera jordbearbetning. Eller så får man acceptera lägre skördar, vilket kräver att mera jord tas i anspråk för odling (här hemma eller någon annanstans). Ingetdera alternativet är med självklarhet mera hållbart än den minimerade användning av relativt beskedliga kemiska substanser som redan är genomförd i Sverige. Man kan glömma att bedriva det hållbara, plöjningsfria jordbruk som brukar kallas ”conservation agriculture” utan tillgång till glyfosat.
Inte heller kan hetsjakten på kemiska bekämpningsmedel försvaras med hänsyn till människors hälsa. I en tidigare kolumn berättade jag att Coop dömdes för vilseledande marknadsföring när de försökte skrämma människor med resthalter av bekämpningsmedel i livsmedel. Med all rätt, ty giftverkan av de bekämpningsmedelsrester som uppmäts i livsmedel är generellt sett försumbar i jämförelse med annat som vi stoppar (eller häller) i oss. En dansk-fransk studie visade till exempel att medeldanskens intag av bekämpningsmedelsrester genom maten motsvarade giftverkan av ett glas vin vart sjunde år.
Ska vi gissa att de som får sitt levebröd i skrämselbranschen konsumerar betydligt mera rödtjut än så, när de funderar över hur nästa kampanj på temat ”vi kräver giftfri mat” ska läggas upp?
Men åter till strategins påtagliga drag av miljöaktivism. Det är anmärkningsvärt att Kommissionen när det gäller reduktionsmålen för växtskyddsmedel helt bortser från sin egen analys av lagstiftningen på området. För mindre än ett år sedan publicerade den nämligen en utvärdering av de två relevanta förordningarna och drog själv slutsatsen att dessa är effektiva när det gäller att skydda både miljön och människors hälsa.
Tydligare kan det inte bli. Strategin ”Farm to Fork” har kidnappats av de krafter som vill något annat än att bedöma, värdera och hantera risker med växtskyddsmedel i ett regelverk som vilar på vetenskaplig grund. De accepterar inte att substanser som innebär låga och acceptabla risker blir godkända, för de accepterar nämligen inte några substanser alls.
För den svenska regeringen och de inblandade myndigheterna gäller det att genomskåda kidnappningen och arbeta för att strategin återförs till den vetenskapsbaserade vägen – trots att vi inte längre kan räkna med Storbritannien som bundsförvant. För Kommissionen gäller väl bara: Gör om, gör rätt.
Torbjörn Fagerström är fristående kolumnist på Bulletins ledarsida. Han är professor emeritus i teoretisk ekologi vid Lunds universitet.
Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.
