Vetenskapens värld i TV2 har just sänt sin uppmärksammade programserie ”Slaget om skogen”. Men precis som vid ett annat berömt slag – det vid Lützen – tycks valplatsen vara så insvept i dimma att det blir svårt att urskilja väsentligheter – skilja vän från fiende, stort från smått, sant från falskt. Faktum är att för den som inte har några förkunskaper om skog och skogsbruk är nog dimman tätare efter att man sett programmen än före. Det är trist och svårförståeligt att detta vanligen så välgjorda program plötsligt levererar sånt.

Men så hade det förstås inte behövt vara. Svensk skog och svenskt skogsbruk med tillhörande industrigrenar hör till de bäst genomlysta i världen. Den växande skogens tillstånd kartläggs i detalj genom den landsomfattande Riksskogstaxeringen, där skogens artsammansättning, åldersfördelning, sjukdomsstatus och annat som är viktigt ur produktionssynpunkt kartläggs, men även förekomst av sällsynta arter, skyddsvärda biotoper och andra aspekter som har ett vidare samhällsintresse.

Läs även: Gudmundson: Först Cementa, nu LKAB

Vi har en av världens mest framstående fakulteter för forskning och utbildning om skog och skogsbruk – den Skogsvetenskapliga fakulteten vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Här finns en enorm samlad vetenskaplig kompetens om allt ifrån molekylärbiologisk spetsforskning på skogsträd, över skogsskötsel och skogsföryngring, till viltbiologi och naturvård. Lägg därtill att det finns skoglig kompetens även vid flera andra lärosäten och institut, och det står klart att det finns en nästan outsinlig källa av vetenskaplig kunskap i landet som det hade gått att ösa ur.

Man hade kunnat ge ett skogshistoriskt perspektiv, och berättat att skogen i många områden var både utarmad och vanskött fram till ungefär förra sekelskiftet. Man hade kunnat berätta om den svenska skogsvårdslagen, som sedan hundra år ålägger markägare att återbeskoga efter en avverkning; det är alltså grovt missvisande att påstå att vår svenska skog ”skövlas”.

Man hade kunnat berätta om all den detaljerade kunskap som finns rörande vilka skogsbruksmetoder som lämpar sig under vilka förhållanden; ibland är ett så kallat kontinuitetsskogsbruk (plockhuggning av de avverkningsmogna träden) biologiskt möjligt och ekonomiskt lönsamt, ibland är det bara hyggesskogsbruk som fungerar. Man hade kunnat nämna att 50 procent av skogen ägs av enskilda, med allt vad det innebär av skiftande bevekelsegrunder för att äga och bruka skog. Man hade – inte minst – kunnat nämna (åtminstone i förbigående…) att skogen genererar 150 miljarder i exportinkomster och är helt avgörande för sysselsättningen på landsbygden.

Läs även: Hur löser vi slutförvaret av Miljöpartiet?

Men det gjorde inte redaktionen för Vetenskapens värld. Istället lät man narrativet sättas mera av miljöaktivism än av vetenskaplig kunskap, något som bland annat LRF har påpekat i sin kritik av programserien. Ta till exempel frågan om artrikedomen i skogen, där tonen angavs av ett par kända så kallade miljökämpar och motståndare till skogsbruk. Enligt deras narrativ är en obrukad skog – en urskog – det idealtillstånd som bör eftersträvas. Där finns – enligt narrativet – den största artrikedomen och därmed de högsta naturvärdena.

Men enbart gammelskog är knappast eftersträvansvärt, ens om man delar värderingen att det viktigaste är att maximera artrikedomen i skogen. Det är visserligen sant att det finns ett antal arter, kanske främst bland lavar, mossor, svampar och insekter, som är unikt knutna till åldrande träd, ruttnande vindfällen och annat som är typiskt för gammal skog. Men härav följer inte att artrikedomen i ett skogslandskap maximeras om all skog får åldras. För det finns ju andra arter som gynnas av hyggen, ungskog, slyuppslag och annat som karaktäriserar den aktivt brukade skogen (tänk till exempel älg, törnskata, rallarros).

Det är nog med skogen som med jordbrukslandskapet: Det är det småbrutna, mosaikartade landskapet som ger den största artrikedomen i en trakt. Det är när olika trädslag, olika åldrar, och olika storlekar på mosaikbitarna blandas som vi får den rikaste naturen. Man kan se det som att det finns en optimal grad av störning (av naturtillståndet, det vill säga gammelskogen) som ger den maximala artrikedomen. Exakt hur detta optimum ser ut i olika skogslandskap är en vetenskaplig fråga som kan undersökas empiriskt.

Läs även: Dahlman: Media måste sluta överdriva klimathotet

På samma sätt svarar skogsbrukandets ekonomiska optimum mot en viss grad av störning. Skillnaden mellan de två optima är ett mått på målkonflikten mellan artrikedom och skogsbruk. Tänk om Vetenskapens värld hade tagit hjälp av landets samlade kompetens för en initierad diskussion om den skillnaden.

Då hade man kanske kunnat avrunda programmet med att spela ”Dimman lättar” av Carl Nielsen.