Den 63-årige man som sitter häktad misstänkt för att ha hedersmördat sin hustru då hon ville skiljas blev svensk medborgare 2023 trots att han tidigare dömts för att ha misshandlat både hustrun och sina döttrar och fyra av hans barn omhändertagits av Socialen.
Den 3 november höggs en 54-årig kvinna ihjäl i ett radhusområde i Västerås och en anhörig skadades – om än inte allvarligt. Att det rörde sig om ett misstänkt hedersmord stod snabbt klart. Inte bara för att det var flera anhöriga misstänktes vara inblandade, utan också för att det fanns en historik av våld och hederskultur i familjen, vilket är väldokumenterat hos Socialtjänsten, i domar i LVU-ärenden och brottmål.
Att den misstänkte 63-åringen blev svensk medborgare i februari 2023 har fått en del att höja på ögonbrynen med tanke på att han tidigare dömts för hedersrelaterade brott mot andra familjemedlemmar, och det faktiskt finns ett skötsamhetskrav för att få svenskt medborgarskap. Detta innebär att den som dömts för brott måste vänta en tid innan han eller hon kan bli svensk medborgare. Hur lång karenstiden är beror på det utdömda straffet. För 63-åringen som 2014 dömdes för att ha misshandlat sin hustru och sina två döttrar till tre månaders fängelse, ett fängelsestraff som avtjänades 2015, var det – enligt Migrationsverkets riktlinjer – från och med 2020 fritt fram att ansöka om medborgarskap. Men det är en sanning med modifikation.
Kraven på skötsamhet för medborgarskap regleras i medborgarskapslagen, i vilken idag uttalas vissa hinder för att få medborgarskap, som att utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet eller att ha dömts för allvarlig brottslighet. Före 2024 var skrivningen lite vagare och krävde att den sökande ”haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt”, och så var reglerna då 63-åringen blev svensk medborgare. Domar från Migrationsöverdomstolen har poängterat att skrivningen är framåtsyftande och landat i att det därför kan räcka med att vara misstänkt för brott för att man ska vänta med att bevilja medborgarskap. Som vi ska se fanns det vid den tid då 63-åringen tilldelades svenskt medborgarskap flera varningsflaggor för den som velat leta djupare, framför allt i domar från förvaltnings- och kammarrätter angående tvångsomhändertagande av barn i familjen.
Idag uppger Migrationsverket på en rak fråga att ”inom ramen för kravet på ett hederlig levnadssätt i medborgarskapslagen granskas inte domar från förvaltningsdomstolen om LVU-placerade barn.”
Men det finns anledning att backa bandet och ta familjens historia från början, så som den framträder ur domstolshandlingar.
Från Iran till Västerås till mord
Den kurdiska familjen bör ha kommit till Sverige från Iran 2005, och året därpå blev de folkbokförda här. Utöver mannen var det hans hustru, fyra gemensamma barn och en son mannen hade med en annan kvinna. Under tiden i Sverige skulle ytterligare två barn komma till världen.
I medierapporteringen om hedersmordet förekommer uppgiften att mordoffret, 63-åringens hustru, skulle ha blivit bortgift vid 13 års ålder, något kvinnan själv uppgett i polisförhör och till socialtjänsten. Det är dock oklart exakt hur denna uppgift ska tolkas då hon samtidigt uppger att hon varit gift med sin make i trettio år, vilket stämmer med den tidpunkt för giftermålet som är registrerad hos svenska myndigheter, nämligen 1992. Då var kvinnan 21 år gammal om hennes angivna födelseår är korrekt, men det behöver det förstås inte vara. Datumet för detta giftermål är bara en dryg månad efter att mannen fått sin första son med en annan kvinna. Det första gemensamma barnet föds 1994, en dotter.
I svenska domstolshandlingar dyker 63-åringen första gången upp 2011. Hans då tolvåriga dotter hade varit stökig i skolan varför han kallats dit för att prata med henne. Han nöjde sig emellertid inte med ett samtal utan gav dottern en örfil vilket bevittnades av en lärare. Han dömdes till dagsböter för ringa misshandel.
I maj 2013 ringer döttrarna polis efter att ha blivit utsatta för våld av fadern. I polisför berättar båda döttrarna om våld i hemmet, och även hustrun uppger att hon blivit utsatt – bara ett par dagar efter att hon förlöst en son med kejsarsnitt, och misshandeln fick operationssåret att börja blöda och smärta igen. I tingsrätten backade dock hustrun och den äldsta dottern och förnekade att våld förekommit. Rätten trodde mer på deras uppgifter i polisförhör och dömde mannen till tre månaders fängelse för fem fall av misshandel. Under tiden i fängelset skriver Kriminalvården i sin bedömning att risken för återfall i relationsvåld är hög.
Den yngsta dottern, som inte tog tillbaka sitt vittnesmål hade vid det här laget blivit omhändertagen enligt lagen om vård av unga, LVU, på egen begäran. Hon uttryckte stor rädsla för sin far och sin äldre halvbror som enligt henne hade utsatt modern för våld. Föräldrarna motsatte sig beslutet och krävde i omgångar att LVU:n skulle upphöra. Men både förvaltnings- och kammarrätten gick på socialtjänstens linje, och det konstateras att fadern under lång tid har utsatt hustrun och döttrarna för hot och våld. Det framkommer också att hustrun vid flera tillfällen sökt hjälp och sagt sig vilja separera från maken, för att sedan backa och förneka att det förekommit våld inom familjen.
Nästa ingripande från socialtjänsten sker 2016 då de tre yngsta sönerna – 3, 8 och 14 år gamla – omhändertas. Anledningen var uppgifter om att fadern och den äldste sonen utsatte kvinnorna i familjen för hot och våld vilket bedömdes vara psykisk misshandel av barnen. Även andra omsorgsbrister kunde konstateras. Barnen LVU:ades men kunde stanna hos sin mor då fadern flyttat hem till sin äldste son. Efter nio månaders familjebehandling ansågs situationen ha förbättrats.
Mot slutet av 2021 omhändertas de två yngsta sönerna av socialen efter en halvårslång utredning som inleddes efter att den yngsta sonen uppgett att han blivit slagen hemma. En av grunderna för omhändertagandet hade dock inte med våld inom familjen att göra, utan bestod i att vårdnadshavarna ställt sig i vägen för att placera de två pojkarna – som bägge har neuropsykiatriska diagnoser – i särskola. Förvaltningsrätten konstaterade att det fanns flera riskfaktorer i hemmet, som att vårdnadshavarna inte lärt sig svenska, hade ett begränsat socialt umgänge och levde på bidrag, men att det inte var visat att sönerna utsatts för våld, varför LVU-placering avslogs.
Drygt ett år senare fick fadern sitt svenska medborgarskap. Någon månad därpå lämnade han in en skilsmässoansökan men drog tillbaka den. Och ytterligare några månader senare var det återigen dags för socialen att omhänderta de två yngsta sönerna. Detta skedde i maj 2023 med hänvisning till fysisk och psykisk misshandel samt brister i omsorgen. Förvaltningsrätten ställde sig tvekande men beslutet upprätthölls i kammarrätten. Sönerna, idag 17 respektive 12 år gamla är än idag placerade i familjehem.
Den 16 april 2025 larmas polis till kvinnans adress. Maken bor för tillfället inte i hemmet men har kommit förbi på ett oannonserat besök som slutade med att han utövade våld mot sin hustru i form av sparkar och slag med ett skohorn. Enligt kvinnan blev hon även strypt till medvetslöshet. I polisförhör berättar hon om upprepat våld från maken och dennes son och andra familjemedlemmar vittnade om hans aggressionsproblem. I tingsrätten dömdes mannen till fem månaders fängelse.
För mordet den 3 november anhölls och häktades 63-åringen misstänkt för mord och mordförsök. Ytterligare två personer är i dagsläget misstänkta för medhjälp till brotten. En person som tidigare varit misstänkt har avförts från förundersökningen.
