Tonläget har vid flera tillfällen varit högt när Morgan Johansson (S) diskuterar med borgerliga opinionsjournalister på Twitter.

På SvD:s ledarsida hamnade Paulina Neuding nyligen i skottgluggen sedan hon ifrågasatt lämpligheten i justitieministerns twittrande. “Överklassen har aldrig tålt att bli ifrågasatt”, skrev han.

Frilansskribenten Anna Björklunds text om Annie Lööf (C) beskriver Morgan Johansson som ”en av de mest omdömeslösa texterna om en svensk politiker sedan Gunnar Unger drog igång Palmehatet på 1950-talet”.

“Vad har du själv gjort i politiken, bortsett från att försöka förringa en av de värsta attackerna på ett demokratiskt parlament i modern tid?” skrev han i ett uppmärksammat meningsutbyte med skribenten Ivar Arpi. I ett annat inlägg ifrågasätter han om Arpi respekterar demokratin.

Läs även: ”Jag välkomnar fler klavertramp av Morgan Johansson”

Även kritiken mot Morgan Johanssons twittrande, oftast från borgerligt håll, har haft högt tonläge, inte minst när det gäller hans hetlevrade utbyten med journalister.

“En hög politiker använder ett Twitterkonto för att häckla journalister och opposition, och därmed undergräva demokratins grundvalar”, skriver Mathias Bred på GP:s ledarsida i en jämförelse med USA:s förre president Donald Trump.

Paulina Neuding kritiserar det hon kallar för justitieministerns påhopp på enskilda journalister, som hon menar sätter “en ny praxis för svensk offentlighet”.

Är Morgan Johanssons gliringar mot svenska journalister ett demokratihot eller legitim opinionsbildning? Svaret tycks bero på vilket land man befinner sig i.

”Dig vill jag inte prata med”

I dansk politik är tonläget överlag mer uppskruvat än i svensk, och det gäller även i sociala medier. För att politikredaktionen på Berlingske ska bli upprörda krävs det ett rejält övertramp.

“De politiska journalisterna har vant sig så mycket att de inte längre tar någon notis om det”, skriver tidningens Nordenkorrespondent Peter Suppli Benson i ett mejl.

Ett uppmärksammat exempel tidigare i år var en konflikt mellan den socialdemokratiska försvarsministern Trine Bramsen och en reporter från nyhetsbyrån Ritzau, som delvis utspelade sig i sociala medier.

Försvarsministern ska ha krävt att få närvara vid en intervju med den då nytillträdde försvarschefen. Efteråt anklagade hon journalisten för att vara “fräck” och “oförskämd”, samt att han ska ha inlett mötet med att säga “Tyst, dig vill jag inte prata med” – något journalisten själv nekar till.

Särskilt bråkigt kunde det vara mellan Danmarks tidigare borgerliga statsminister Lars Løkke Rasmussen och den dåvarande chefredaktören för Ekstra Bladet, Poul Madsen. Bland annat skrev statsministern: “Du jämför äpplen och päron. Det är du förmodligen också väl medveten om, men skitsamma med fakta – är inte det ert motto på tidningen?”

Den politiska kommentatorn och radioprofilen Jarl Cordua tror att politiker som bråkar med journalister på Twitter kan framstå som smått desperata. De smarta politikerna föredrar envägskommunikation på Instagram och Facebook, menar han.

“Twitter är i Danmark ett medium som mest används av diverse aktivister och så klart journalister. Politiker kallar det ofta lite bittert för ‘journalisternas intranät’”, skriver han.

Jarl Cordua har själv hamnat i hetsiga diskussioner med politiker på Twitter. “Är du alltid så sur?”, frågade den tidigare utrikesministern Anders Samuelsen honom en gång.

Norrmännen hövligare

I Norge hade Morgan Johanssons twittrande förmodligen fått mer uppmärksamhet än av de luttrade danskarna.

“Jag kan inte minnas att något norskt statsråd har uppfört sig så mot någon norsk journalist. Jag tror det hade blivit stor uppmärksamhet kring det om någon gjorde det”, skriver Aftenpostens politiska reporter Solveig Ruud i ett mejl.

Helt harmoniskt är inte förhållandet mellan norska politiker och journalister, i synnerhet inte då det kommer till Fremskrittspartiet (Frp).

I oktober 2013 lade partiets dåvarande justitieminister Anders Anundsen ut en bild på Facebook där han eldade upp ett exemplar av lokaltidningen där han bor, och uppmanade sina vänner att ta bort tidningens journalister från sina vänlistor.

I september 2015 publicerade han en film på det norska justitiedepartementets hemsida som av kritiker beskrevs som statlig propaganda. “Vi ska prata om det på vårt sätt, inte med de vinklingar som NRK, Aftenposten, VG och Dagbladet vill köra”, säger han i klippet.

Inte heller Eva-Therese Grøttum, nyhetschef på VG, kan minnas att någon norsk politiker uttryckt sig på Twitter som Morgan Johansson gör.

“Men det händer ibland att politiker är tydliga med att de är oeniga med journalister”, skriver hon.

Högt tonläge i Storbritannien

I Storbritannien, där buropen kan eka i underhuset och dagspressen sällan missar en politisk skandal, skulle ingen tycka det var konstigt om en minister och en journalist kom ihop sig på Twitter, menar Richard Orange, som bevakar de nordiska länderna åt The Daily Telegraph.

Han förvånas över de svenska reaktionerna på Morgan Johanssons twittrande. I Storbritannien hade en sådan koflikt möjligtvis resulterat i en saftig tidningsartikel, men inte mer.

– Jag tror inte man hade haft den här känslan att det skulle vara något omoraliskt eller negativt för pressfriheten, tvärtom. Konflikten sköts offentligt, det är så transparant det går att vara. Ministrar har rätt att svara så länge de inte på något sätt hotar journalister eller försöker hindra dem från att utöva sitt arbete, säger han.

Viss uppståndelse blev det dock i Storbritannien tidigare i år då jämställdhetsminister Kemi Badenoch beskrev en journalists beteende på Twitter som ”obehagligt och bisarrt”.

Däremot tror Richard Orange att många britter reagerade på hur Donald Trump kunde håna journalister på pressträffar under sin tid som president eftersom ”hela rummet” då vände sig mot den utpekade, som fick svårare att ställa frågor.

Läs även: Mats Skogkär: Nätkrigaren Morgan i Rosenbad

Statsråd som ger sig in i konflikter riskerar att säga saker de senare ångrar och som på olika sätt kan påverka deras arbete negativt, tror han.

– Ju högre upp i brittisk politik man kommer, desto mindre aktiva tror jag att folk är på Twitter, helt enkelt på grund av risken som det innebär, säger Richard Orange.