Justitieminister Morgan Johansson har gjort det till en vana att på Twitter angripa enskilda medier, journalister och debattörer. Plus alla andra som han uppfattar som politiska fiender. En minst sagt ansenlig skara, med andra ord.

Det borde han avstå från.

Även om det inte är svårt att förstå att Johansson emellanåt vill ge igen, finns det goda skäl till varför ett statsråd bör låta udda vara jämnt. Goda skäl till varför ett statsråd inte ska fara fram som en grälsjuk debatthaverist i sociala medier.

Polemiken och rallarsvingarna kan med fördel överlåtas på riksdagsledamöter och andra partiföreträdare. På sådana lider Socialdemokraterna ingen brist.

Ett av Johanssons mer flagranta övertramp var när han tidigare i somras tyckte till om frilansskribenten Anna Björklunds krönika i Fokus, där hon beskrev sin aversion mot Annie Lööf (C):

“Har nu läst den omtalade hatkrönikan mot Annie Lööf i Fokus, som jag emellertid inte tänker länka till. Men det måste vara en av de mest omdömeslösa texterna om en svensk politiker sedan Gunnar Unger drog igång Palmehatet på 1950-talet.”

Tycka vad man vill om krönikan och publiceringen – vilket många också gjort – men det är inte ett statsråds uppgift att recensera, än mindre att fördöma, enskilda journalisters texter eller enskilda utgivares publicistiska beslut.

Svenska Dagbladets ledarsida har justitieministern ett alldeles extra gott öga till.

När hans twittrande nyligen kritiserades på sagda ledarsida av kolumnisten Paulina Neuding gick Johansson till motangrepp.

Neuding var minsann “överklass” och moderat som angrep “arbetarklass”, det vill säga Johansson, så som överklassen och högern gjort i alla tider, förklarade ministern i en av sina många twittertirader.

Att likt Neuding ifrågasätta Johanssons ilskna angrepp på enskilda opinionsbildare är att “relativisera och förringa de övergrepp mot journalister som verkligen begås världen över”, lät justitieministern också förstå.

För egen del väckte jag Morgan Johanssons intresse redan för fyra år sedan.

“Efter att ha hånat syriska flyktingar så är du nu hjälte bland de högerextrema domedagstwittrarna, Skogkär. Känns det bra?”

Själv beskriver statsrådet det som att han “nyper till”, “ger svar på tal” och det tänker statsrådet fortsätta med, gör han klart.

“Jag, och alla andra ministrar, har precis lika stor yttrandefrihet som alla andra. När vi blir angripna i sociala medier eller annorstädes, så har vi all rätt att svara. Ja, det är t o m ibland vår plikt och en del av vårt jobb.”

Det är som att se en liten glytt i trotsåldern dansa runt och vifta med händerna i ansiktet på folk och ropa: “Luften är fri! Luften är fri!”

Detta, att hänvisa till att han minsann också har yttrandefrihet, är Morgan Johansson inte ensam om.

När författaren Katerina Janouch 2017 intervjuades i tjeckisk teve och gav en beskrivning av läget i landet som stod i bjärt kontrast till den Sverigebild regeringen samtidigt försökte sprida, gick statsministern i egen hög person ut och kritiserade henne.

“En person som gör ett, enligt min uppfattning, väldigt konstigt uttalande”, menade Stefan Löfven (S).

När Löfven i sin tur fick berättigad kritik för att på detta sätt gå på en enskild medborgare svarade han:

“Jag har också rätt att ha en uppfattning.”

Läs även: Dahlman: Johanssons påhopp på Arpi osar desperation

Regeringen styr riket, heter det i Regeringsformen, en av Sveriges grundlagar. Där slås det också fast att “var och en” gentemot “det allmänna” är tillförsäkrad bland annat “frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor”.

Ett statsråd, en justitieminister, en medlem av regeringen, är i högsta grad en företrädare för “det allmänna”.

En enskild ledarskribent, krönikör, debattör eller journalist är en “var och en”.

Utöver en avsevärd juridisk makt har regeringen också stor ekonomisk makt över medierna. Över public service-företagen SVT, SR och UR och genom press- och mediestöd över i stort sett alla nyhetsmedier. Det är inte något direkt inflytande över vilka publikationer som ska få pengar och hur mycket, men det innebär inte att branschens företrädare nödvändigtvis är döva och blinda för signaler om hur högt eller lågt i kurs de står i Rosenbad.

I maj förra året gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att bland annat “se över det straffrättsliga skyddet för journalister och andra personer som på ett jämförbart sätt utövar sin yttrandefrihet”.

I direktiven till utredaren konstaterar justitiedepartementet, Morgan Johanssons departement, att det blivit “allt vanligare att yttrandefriheten hotas genom att den som deltar i den offentliga debatten eller bevakar frågor och skeenden i samhället – såväl i etablerade medier som i andra forum – får ta emot hot, förolämpningar och andra kränkande uttalanden”. Regeringen hänvisar till en undersökning gjord 2019 vid Göteborgs universitet som visade att drygt två av tre journalister tagit emot “nedsättande kommentarer de senaste 12 månaderna”.

Trakasserier, förolämpningar och nedsättande kommentarer – om Johansson gått över gränsen kan diskuteras, men att han ligger farligt nära den råder det ingen tvekan om.

I de medborgerliga rättigheter som räknas upp i regeringsformen ingår att få kritisera – även i hårda och till och med oförskämda ordalag – regeringen och politikerskrået.

Att det är så får makthavare som Johansson helt enkelt hacka i sig.

Det kan ju vara så att de flesta inte tar vare sig Stefan Löfven eller Morgan Johansson på större allvar och därför inte heller tycker att deras agerande är så mycket att orda om.

Det tar emellertid inte udden av den principiella invändningen.

Morgan Johansson är i egenskap av statsråd en del av den verkställande makten. Från den positionen ska han inte attackera enskilda, kritiska medborgare.

Läs även: Skogkär: Morgan & Gängknäckargänget jagar en hägring

Läs även: Altstadt: Morgan Johanssons lagförslag kan göra honom själv toppkriminell!