Hur stor andel kvinnor finns det i bolagsstyrelserna? Hur många med svart hudfärg? Ska bolag som inte har jämställd representation verkligen få börsintroduceras?

Tongivande debattörer driver utvecklingen i radikal riktning. Nästan ingen i Bolagssverige säger emot. Flera namnkunniga företag profilerar sig i stället som woke. Det betyder inte att majoriteten håller med identitetsvansinnet. 

Tystnaden har sin förklaring. Man vill inte att verksamheten politiseras. Man vill driva företag. Då blir det också svårt att driva opinion mot politisering.

Men den som söker efter en proteströrelse, skall finna. Den går visserligen inte med plakat. Den hytter inte med näven. Den poserar inte på sociala medier. Motståndsrörelsen mot woke capitalism är diskret.

Sagax är ett aktiebolag inriktat på förvaltning av kommersiella fastigheter. I årsredovisningen för 2020 tar verkställande direktören David Mindus ordet. (Och för transparensens skull: det är en avlägset bekant till mig).

”Under 2020 kom intresset för styrelseledamöters kroppar och privatliv att bli större än någonsin”, konstaterar han.

”Diskriminering är oacceptabelt”, förklarar han. Därför avvisar han också tanken på kvotering. Att ”på förhand exkludera vissa individer från styrelseplatser eller ledningspositioner till följd av kön, etnicitet eller sexuell läggning är diskriminering och ska därför fördömas”.

Därefter avfärdas i tur och ordning de vanligaste argumenten i kvoteringslobbyn.

”Ett argument som ibland förs fram för att rättfärdiga diskriminering är att ’rätt’ doser av kön, hudfärg och sexuell läggning i en styrelse leder till mer framgångsrika företag. Jag vågar dock påstå att en styrelseledamots kompetens och engagemang uteslutande är en fråga om individuella egenskaper som omöjligen kan bedömas utifrån fysiska attribut eller grupptillhörighet. Således ger varken kön, hudfärg, längd eller skostorlek någon information avseende skicklighet ifråga om bolagsförvaltning.” 

”Ett annat argument som figurerar till förmån för diskriminering är att människor omedvetet diskriminerar och att detta måste motverkas (med ny och annan diskriminering...). En systematisk och uppsåtlig diskriminering kan dock inte föredras framför risken för en ofrivillig sådan.” 

”Vidare, vad det gäller frågor om sexuell läggning m.m. tillhör dessa, enligt min mening, privatlivet och som begreppet indikerar angår dessa frågor ingen, allra minst en bolagsstämma eller styrelsekolleger.”

Läs också: Bristande jämställdhet på arbetsmarknaden – för vem?

Bolaget styrs enligt aktiebolagslagens huvudregel, att bereda ägarna vinst, poängterar vd:n. Och det är gott i sig.

”En synpunkt som ibland förekommer är att vinstsyftet som följer av aktiebolagslagen är förlegat och att styrelse och ledning borde använda aktieägarnas förmögenhet för att åstadkomma andra (mer storslagna) mål. Det som förbises är att vinstintresset utgör ett skydd för minoritetsaktieägarna, ett skydd mot att (klåfingriga) ledningar eller majoritetsägare använder bolagets, det vill säga aktieägarnas, egendom för att tillfredsställa mål som de själva fastställer och som minoritetsägarna inte nödvändigtvis delar, men tvingas bekosta. 

Vinstintresset minimerar således agentkostnaden och underlättar därigenom marknadens kapitalallokerande funktion. En effektiv kapitalallokering bidrar till ekonomisk utveckling och därmed till arbetstillfällen och en förbättrad levnadsstandard i samhället, onekligen storslagna konsekvenser. 

Min uppfattning är att vinstsyftet inte står i konflikt med ansvarsfullt och hållbart företagande. Tvärtom. Att vara en bra arbetsgivare, en bra leverantör, en uppskattad kund och att bolaget uppträder på ett acceptabelt sätt i samhället och försöker begränsa sin miljöpåverkan är grundläggande förutsättningar för att Sagax, över lång tid, ska kunna bereda vinst för sina aktieägare.

Sagax bidrag till samhället, och bolagets enda existensberättigande, består i det ekonomiska värde som bolaget skapar.”

Detta värde är inte obetydligt. Men det kan man läsa i årsredovisningen, och det behöver knappast framhävas på en ledarsida. 

För Bulletins läsare torde glädjebeskedet vara att det finns en motståndsrörelse därute.

Läs också: Hudfärg är inte problemet med svensk journalistik