Den åttonde juni fortsatte president Macron sin resa genom Frankrike. Han har ännu inte officiellt startat sin valkampanj – presidentvalet infaller om ett år – men om någon vecka startar valet till regionerna, och utfallet där förmodas ge en fingervisning om hur vindarna kan tänkas blåsa. Men den åttonde, i departementet La Drôme, tog sig presidenten fort ur sin bil och skyndade sig fram för att hälsa på folket. Han var så snabb att en ung man hann grabba tag i honom och ge honom en örfil, innan hans (sjuttio man starka) livvakt kom ifatt.

Presidenten fick en smäll på käften. Scenen filmades av en medhjälpare, en annan ung man, och lades snabbt ut på sociala medier.

Den politiska reaktionen var snabb och för en gångs skull samstämmig, inklusive extremerna: Så här gör man inte.

Men vad hjälper det när det, när det som måste kallas ett folkligt (och blint) raseri bara växer?

De gula västarna startade sina protester fredligt vid rondeller ute i Frankrike i slutet av 2018 och deras rörelse växte och förändrades i riktning mot en sorts “professionalisering” under drygt ett års tid. I slutet gjorde de gemensam sak med extremvänstern, trots att rörelsen inte hade någon politisk riktning och heller inte lyckades vaska fram några ledare som kunde föra dess talan. Därtill var den alltför full av misstro. De gula västarna drevs av rädsla. Rädsla för arbetslöshet, social och ekonomisk degradering, och rädslan var (och är) befogad. Den har heller inte fått någon vare sig social eller politisk lösning.

LÄS OCKSÅ: En krutdurk i fransk politik

De två unga männen som örfilade och filmade Macron greps och vid husrannsakan hos dem har man funnit medeltidsspel, politisk litteratur framför allt av högerextremt slag, men inte bara. De har ingen tidigare kriminell belastning.

I Frankrike är de mer emot allt, än för något.

De verkar tillhöra en sfär som professorn i kriminologi Alain Bauer kallar ”fascosfären”, de lösa grupperingar som också de växer kring de redan tidigare existerande mer hardcore högerextrema grupperna. Och örfilen skulle kunna vara ett utslag enligt Bauer, av “Kapitoleumeffekten” i analogi med vad som hände i USA precis i slutet av Trumps mandatperiod. Det handlar om individer som finner sammanhang via nätet, men som inte är tydligt politiskt orienterade. I Frankrike är de mer emot allt, än för något.

Örfilen Macron fick ta emot skulle också kunna ses som toppen av ett isberg av våld vi sett i Frankrike under den senaste tiden. Läraren Samuel Paty fick halsen avskuren av en islamistisk terrorist. Ett flertal franska poliser har dödats, dels av islamister, dels av kriminella. Kommunpolitiker, journalister, läkare – alla som på olika sätt representerar staten, myndigheter eller auktoritet – råkar ut för våld av varierande grad. Till detta kommer det kriminella våldet som spiller över på vanligt folk.

Men våld hör inte hemma i en demokrati, där debatten är fri och kan föras i media, på gator och torg och regelbundna val hålls. Det sa Macron apropå händelsen, och hela det politiska spektrat stämde in. Statsvetaren Dominique Reynié vände på steken och konstaterade att när våldet, som inte hör hemma i en demokrati, är så pass utbrett som det bitvis är i Frankrike så kanske det snarare är så att man inte längre är en demokrati? Åtminstone inte fullt ut. Många händelser pekar på att vi ser demokratin och dess symboler (där presidenten är den främsta i Frankrike) ifrågasättas och bitvis lösas upp.

Christophe Guilluy är kulturgeograf och den som ringade in den stora grupp fransmän vars argaste skikt sen blev de gula västarna. I La France périphérique (Flammarion 2015) tolkar han om den franska officiella statistiken tillsammans med kartor och får fram en ny geografi. Han riktar sökarljuset mot dem som aldrig syns i media, i de stora städernas centrum och ofta inte ens vid valurnorna. Enligt Guilluy handlar det om betydligt mer än hälften av befolkningen, och det är denna majoritet som efterkrigstidens politiska stora partier inte längre representerar. Det är också denna majoritet som får ta konsekvenserna av globaliseringen där arbetstillfällena försvinner, av våldet och den sociala oro som uppstår då en alltför stor mängd invandrare koncentreras till alltför få platser.

Sedan Guilluy skrev sin banbrytande bok har dock mycket hänt. Socialistpartiet har imploderat, och ledande på vänsterflanken nu är den populistiska Melanchon. Macrons mitten- eller både-och-parti har tagit delar av högerns väljare, den företagsvänliga och med svenska mått mätt borgerliga delen, medan Marine Le Pens Nationell Samling tagit en del av den mer traditionella högern. Dock kvarstår en liten konservativ kärna som förmodligen aldrig helt försvinner. Men krympt har den gjort.

Och i detta nya politiska landskap börjar nu vanligt folks frågor, som de gamla partierna högaktningsfullt struntade i, komma upp till ytan. Och dessa är då jobben och köpkraften, tryggheten och invandringen.

Det vi ser nu, i ljuset av den riktningslösa ilskan mot allt vad överhet heter, är hur även kartan över detta politiska landskap håller på att ritas om.

Det är ett knappt år kvar till det franska presidentvalet, mycket kan och mycket kommer hända fram till dess.

Karin Stensdotter är författare och utbildad arkitekt, bosatt i Paris.

LÄS OCKSÅ: Efterlyses – ett vuxet samtal om islam