Häromdagen gjorde Expo, SVT, med flera stora medier en stor affär av att en tjänsteman hos Sverigedemokraterna avslöjats ha rört sig inom den etnonationalistiska miljön. Sedan framkom att tjänstemannen tidigare gjort karriär hos Miljöpartiet. Dessutom hade han efter 2010 jobbat på Nordiska rådet med bland annat företrädare för den rödgröna regeringen.

Innan bakgrunden hos Miljöpartiet framkommit så delade partiets ena språkrör Per Bolund nyheten på Twitter med kommentaren ”apropå blåbruna”. När det framkommit att tjänstemannen börjat sin karriär hos Miljöpartiet replikerade SDs partiledare Jimmie Åkesson: “Är det nu Per Bolund tycker att jag ska kalla regeringen ”den rödbruna sidan”?”

Tjafset om “blåbruna” är något som de rödgröna partierna ägnat sig åt en längre tid. Miljöpartiets andra språkrör Märta Stenevi verkar rätt besatt av begreppet. Ordet “blåbrun” förekommer till exempel frekvent i Stenevis debattartikel i Expressen från den 29 september.

Läs även: Skogkär: Miljöpartiet är riksdagens verkliga extremparti

Stenevi har tidigare pratat om det blåbruna blocket i riksdagen. Trots kritiken mot användningen av epitetet så säger hon att hon tänker fortsätta använda begreppet men att hon tvärtemot vad det verkar inte är “superbesjälad” av att använda beteckningen. Nog verkar hon ganska besjälad ändå.

I partiledardebatten häromdagen pratade Per Bolund om den “blåbruna sidan”, men när Jimmie Åkesson ilsknade till så förnekade Bolund att han kallat Åkesson för en nazist. Den bruna färgen refererar till nazisterna och syftet är naturligtvis att smeta deras massmord på den politiska oppositionen.

Att förneka det är löjeväckande. Men att erkänna det fullt ut skulle avslöja de rödgrönas ohederlighet. Det valda alternativet blir något mittemellan. Man låtsas istället att det är ett vedertaget begrepp för politiska samarbeten mellan traditionella högerpartier och främlingsfientliga. Bara för att vänstern ohederligt smetat nazism på demokratiska meningsmotståndare tidigare så blir det inte moraliskt försvarbart för det.

Att Miljöpartiet refererar till en nyordslista framtagen av Språkrådet, en avdelning på en svensk myndighet, för att försvara begreppet, gör det hela än mera remarkabelt. Hur kunde en svensk myndighet legitimera nazistsmetning av politiska partier som ville minska på invandringen? Skäms man inte på Språkrådet nu?

Kulturskribenten Victor Malm låtsas som att det är lika naturligt att associera SD med brun färg som socialister med röd färg. Skillnaden där är ju att SD och den övriga demokratiska högeroppositionen i Sverige tagit väldigt tydligt avstånd från nazismen och deras gärningar.

Läs även: Dan Korn: Märta Stenevi relativiserar historiens värsta brott för billiga politiska poäng

Liknande avståndstagande från kommunismen verkar inte ha varit lika viktigt för socialdemokrater och vänsterpartister. Vänstern i Sverige har historiskt knappt behövt skämmas för stödet till socialistiska diktaturer. Kanske för att journalisterna i Sverige inte haft särskilt högt på agendan att ställa dem mot väggen för detta? Det finns helt enkelt inte någon motsvarande utbredd nedsmetning av kommunismens massmord på rödgröna partier.

Som Mathias Bred i GP Ledare framhåller finns det i Sverige bara en människa med koppling till fascistiska rörelser som utsetts till minister, nämligen Mehmet Kaplan (MP) som var bostadsminister i en rödgrön regering.

Användningen av epitetet “blåbruna” verkar dessutom bara vara en liten del av en större strategi som går ut på att utmåla oppositionen som illegitim och därmed brännmärka dem för väljarna. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har ett flertal gånger gått ut i debattartiklar och målat upp SD som odemokratiska och i samband med det använt sig av metaforen “en målad gris”.

I Januari påstod Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad att det ledande oppositionspartiet i Sverige, Moderaterna, hade radikaliserats och närmat sig extremhögern. Justitieminister Morgan Johansson (S) har försökt associera den politiska oppositionen med stormningen av kongressen i USA. Statsminister Stefan Löfven sa in en intervju i mars att SD är ett rasistiskt och illiberalt parti. Liberalernas öppning att förhandla med SD riskerar att leda till att Sverige förs i en odemokratisk riktning, menade han.

När man tänker på vad de rödgröna partierna står för så kommer nedsmutsning av oppositionen till tanken. Fokuserar de överhuvudtaget på något annat? Är det sånt här de vill att hela debatten ska handla om? Och vem vill rösta på det block som har smutskastning av meningsmotståndare som främsta idé?