Kommuner mot brott (SOU 2021:49) heter ett nytt betänkande från Utredningen om kommunernas brottsförebyggande ansvar, som nyligen publicerades. Betänkandet menar att kommunernas roll bör utvidgas, både när det kommer till att förebygga och bekämpa brottslighet. Men hur blir det i praktiken, när staten vältrar över mer ansvar på kommunerna? Att kriminaliteten behöver bekämpas är tydligt, liksom att lokalt arbete behövs. Men att lägga fler och fler uppgifter på kommunerna kan bli ett problem – inte minst för de små kommuner som redan har fullt upp med existerande ansvarsområden och som nu måste ansvara för ännu ett.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, menar att det brottsförebyggande arbetet inte är tillräckligt prioriterat av kommunerna. Myndighetens generaldirektör Kristina Svartz kommenterar:

Då kommuner tidigare inte haft något lagstadgat ansvar för detta, ser vi att vissa kommuner ibland måste bortprioritera det brottsförebyggande för andra frågor som är just lagstadgade. Lagförslaget stärker prioriteten att förebygga brott och det är viktigt även för de som redan arbetar brottsförebyggande, de får ett mandat att arbeta med frågorna.

Enligt utredningen arbetar redan kommunerna brottsförebyggande. 97 procent av ordförandena i kommunstyrelser som svarat på en enkät för undersökningen, svarar att brottsförebyggande åtgärder redan vidtas.

Men vad handlar det då om för åtgärder? Exempel som lyfts fram på förebyggande arbete mot kriminalitet i rapporten går ut på att göra det svårare att genomföra brott, till exempel genom att sätta in säkerhetsdörrar, liksom att öka riskerna förknippade med att begå brott, genom att till exempel införa kameraövervakning. Arbete med grannverksamhet, samt att kommuner hyr in ordningsvakter och väktare, är andra exempel som lyfts fram i utredningen.

Kommunerna har redan gradvis tagit på sig en allt större roll. Ett bra exempel är Uppsala, där unga kriminella gäng (i typfallet unga migranter) skapade stora störningar i samhället – tills kommunala ordningsvakter och väktare kom in i bilden och återskapade en del av den trygghet som tidigare präglade högskolestaden.

Det som är nytt med utredningen är att alla kommuner ska ta fram en lägesbild som beskriver brottsligheten och dess konsekvenser i den egna kommunen. Utredningen ska omfatta en analys av orsakerna till problemen och hur de ska förebyggas.

Utifrån lägesbilden, och kunskap om vilka åtgärder som fungerar, ska kommunerna sedan ta fram en åtgärdsplan mot kriminalitet. Arbetet ska följas upp kontinuerligt. Minst vartannat år ska lägesbilden och åtgärdsplanen uppdateras, och vid behov revideras.

Läs även: Lindberg: Hur dumt resonerar ni egentligen Brå?

Man kan tycka att det är bra att det tas krafttag mot brottsligheten, även som en del av den kommunala verksamheten. Men man kan också anse att staten skyfflar över ansvaret på kommunerna, som nu får extra byråkrati med att hantera åtgärdsplaner, och i ökad utsträckning får ansvar för brottsbekämpningen.

För några år sedan hade jag förmånen att få skriva boken Vägen till ett tryggare Sverige, tillsammans med Li Jansson vid Säkerhetsföretagen. Det som behövs enligt den empiriska forskningen är en kombination av mjuka och hårda åtgärder. Polis och rättsväsende, privata väktare och ordningsvakter, liksom satsningar på att till exempel minska nedskräpning och graffitti på gatorna, leder tillsammans till att kriminaliteten trycks ned.

Det finns i dagens Sverige en skeptisk inställning till mjuka åtgärder, men rätt utformat kan det förebyggande arbetet ge goda resultat. Det handlar inte om att bygga nya ungdomsgårdar, utifrån en märklig teori om att det är lösningen på kriminalitet, utan om att läsa den evidensbaserade forskningen och jobba utifrån det som faktiskt fungerar.

Så visst har kommunerna en roll att spela. Och i grunden är det bra att ansvaret i ökad utsträckning läggs lokalt, för staten har misslyckats med att bekämpa kriminaliteten.

Läs även: Storbråk i utsatta området Norrby – polisen tog in helikopter: ”Grupperingar”

Men min bedömning är att det ändå finns ett stort problem med att kommunerna nu får ytterligare ansvar. För kommuner som Stockholm eller Uppsala kanske det inte är något problem, här finns ju förresten redan en struktur för att arbeta mot kriminaliteten. Men hur ska mindre kommuner, med en mindre befolkning, en redan pressad ekonomi och en begränsad administration hantera det? Vad är det som behöver prioriteras bort för att kommunen ska få tid att skriva handlingsplaner mot kriminalitet?

I grunden ser vi här en utveckling som är positiv, när det offentliga Sverige långsamt vaknar upp till den verklighet som man tidigare försökte blunda för – att Sverige idag inte som tidigare är känt som ett av världens tryggaste länder, utan i stället som ett tidigare tryggt land som idag har betydande problem.

Men ett nyckelelement saknas i svensk politik: avlastande av kommunerna från ansvar. Det går inte att lägga mer och mer ansvar på kommunerna, för då urholkas kärnuppgiften och fokus. För mindre kommuner kan tiden som går till att skriva handlingsplaner tränga ut tid som går till faktiskt konstruktivt arbete.

Jag känner själv inte till något politikområde där kommunernas ansvar minskar. Risken är påtaglig att kommunerna får fler och fler krav på sig om att ta fram dokument och planer för nya ansvarsområden. Och då urholkas verksamheternas fokus och kvalitet.

För att sammanfatta är det en bra utredning, i och med att kommunerna får tydligare fokus och krav på att hantera kriminaliteten. Men staten måste samtidigt se till att minska kommunernas ansvarsområden på andra håll, så att kommunerna kan fokusera på välfärden och tryggheten.

Läs även: Nima Sanandaji: Politiker måste ta offrens sjunkande förtroende på allvar

Tyvärr saknas det senare perspektivet i Sverige. Fler ansvarsområden ses som positivt, utan en förståelse för att det urholkar kommunernas fokus. Man måste komma ihåg att kommunerna också har getts ett större ansvar för arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen. Någonstans går en gräns för hur mycket man kan lägga på kommunerna. Sverige är ett för litet land för att det ska finnas en byråkrati i 290 olika beståndsdelar, med planer för alltifrån välfärd, till brottsbekämpning, vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitik.

Lösningar behövs som fungerar också för de minsta kommunerna. Kanske kan BRÅ hjälpa kommunerna ta fram dessa handlingsplaner? Eller så kan mindre grannkommuner tillsammans ta fram handlingsplaner.

Trygghetsplaner i 290 kommuner är på byråkrati-svenska lösningen på kriminaliteten, men det är inte helt rätt tänkt. Staten behöver erbjuda hjälp, till exempel via BRÅ, så att kommunerna kan fokusera på arbetet mot kriminalitet – i stället för att fastna i byråkratin kring ännu fler handlingsplaner.