Nima Sanandaji tittar på siffrorna för Stockholm och konstaterar att färre hushåll överlag mottar stöd, att försörjningsbidragen blivit klart mindre generösa, och att andelen inrikes födda minskat bland mottagarna.
När jag växte upp försörjdes vår familj, åtminstone delar av tiden, via kommunalt försörjningsstöd, eller socialbidrag som det då hette. På den tiden var Sverige mer av ett bidragssamhälle, i och med att de offentliga bidragen över lag var mer generösa, och det fanns färre krav på övergång från bidrag till studier eller arbete. En annan sak som jag minns är att det då också var vanligare att infödda svenska hushåll fick ekonomiskt bistånd.
Men hur har läget förändrats sedan dess? Jag tänkte det vore intressant att skriva en serie på tre krönikor, som undersöker hur situationen med försörjningsstöd ser ut i de tre storstäderna. Låt oss börja med Sveriges största stad, Stockholm. Nedan ser vi antalet hushåll som försörjs via försörjningsstöd i huvudstaden.
En första intressant observation är att antalet hushåll som mottar försörjningsstöd har minskat över tid, bland både inrikes och utrikesfödda, sedan toppen av bidragsberoendet i mitten av 1990-talet. Nedgången har flera förklaringar. En är att Sverige gradvis skiftat från progressiva ideal om generösa bidrag. Arbete har trots allt blivit lite mera lönsamt jämfört med bidrag för hushåll med låga arbetsinkomster. En annan förklaring är att individer som inte lyckas få egen försörjning skiftats mot andra program, till exempel sjukskrivits eller fått arbeten där lönen subventioneras med skattepengar.
Läs även: Åberg: Utanförskapet är den nya hembygden
En annan sak värd att uppmärksamma är att det i början av perioden var fler inrikes än utrikes födda som fick ekonomiskt bistånd. År 1997 skedde skiftet. Sedan dess har det konsekvent varit så att majoriteten av hushållen i Stockholms stad som får försörjningsbidrag har minst en sambo som är utrikes född.
År 1993 var det 5 300 fler hushåll bestående av inrikes födda som fick ekonomiskt bistånd, jämfört med hushåll där minst en sambo är utrikesfödd. År 2020 var det i stället 3 600 fler hushåll med utrikes födda som fick ekonomiskt bistånd.
Vi kan också titta på andelen av hushållen som mottar bistånd, där minst en sambo är utrikesfödd. År 1990 var det 43 procent av biståndshushållen som hade minst en vuxen född utanför Sverige. Fram tills 2020 har andelen ökat till 63 procent. Då behöver man komma ihåg att läget år 1990 var att relativt få av de inrikes födda hade föräldrar som var födda i andra delar av världen.
Men i nuläget är det en relativt stor andel av de som befinner sig i utanförskap är inrikes födda, men med en eller båda föräldrarna födda i andra delar av världen. Om statistiken alltså skilde mellan inrikesfödda med utrikesfödda föräldrar och inrikesfödda med inrikesfödda föräldrar, skulle det visa på ett ännu större skifte över tid.
Hur ser då ut i dagsläget? I Statistik om Stockholm, publicerad av Stockholms stad, kan vi läsa: ”Kostnaden för ekonomiskt bistånd var 999 mnkr i staden 2020. Det var en ökning av kostnaden med 47 mnkr eller 4,9 procent jämfört med föregående år. Det var 14 140 hushåll som fick ekonomiskt bistånd någon gång under året. Det var en ökning med 300 hushåll eller 2,1 procent jämfört med 2019.”
Några andra intressanta siffror från rapporten är att per hushåll var försörjningsbidraget i medel strax över 9 500 kronor. Vi ser här tydligt att den ekonomiska ersättningen inte längre är lika generös. Situationen skiljer sig från 1990-talet, då låginkomsttagare med flera barn ibland kunde få lika mycket (eller bara marginellt lägre) i inkomst via ekonomisk ersättning som via arbete.
Av bidragshushållen hade 44 procent ett långvarigt biståndsbehov enligt Stockholms stad, det vill säga att de mottog försörjningsbidrag minst tio månader av året. Strax under 4 000 biståndshushåll har haft ekonomiskt bistånd som försörjning (hela eller delar av året) under fem år i rad.
Läs även: Danne Nordling: Varför har valutapolitiken inte använts mot de ökande klyftorna?
I Socialstyrelsens databas får jag mycket riktigt fram att kostnaden var 999 miljoner kronor förra året, det vill säga strax under en miljard kronor. Av detta gick nära två tredjedelar, 638 miljoner kronor, till hushåll där minst en sambo är utrikesfödd. Resterande 361 miljoner kronor gick till inrikes födda hushåll.
Att enbart titta på försörjningsbidrag säger inte dock så mycket, eftersom det finns många olika former av ersättningar i Sverige från det offentliga. Ett intressant mått är transfereringar, alltså summan av sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, arbetslöshetsersättning, försörjningsstöd, introduktionsersättning samt etableringsersättning. Vi kan titta på hur stor andel av nettoinkomsten för personer i Stockholm i åldrarna 20–64 år som kommer från olika transfereringar. I detta mått ser vi alltså inte till andelen av olika grupper som försörjs av olika transfereringar, utan i stället på hur stor andel av gruppernas totala inkomster som består av olika former av ersättningar från det offentliga.
Resultatet ser vi nedan, för 2019 som är senaste året som data finns tillgängliga för. Bland de som är födda i Sverige och bor i Stockholms stad kommer 2 procent av nettoinkomsterna från olika transfereringar. Bland utrikesfödda från övriga Europa, förutom Norden, är det 2,4 procent. För de som är födda i andra delar av Norden är nivån lite högre, 3,1 procent. Bland de som är födda i övriga världen är det en klart högre nivå, 6,6 procent av de samlade inkomsterna, som kommer från olika transfereringar.
Jag hoppas artikeln ger lite insikt i hur läget ser ut när de kommer till beroende av olika typer av ekonomiskt stöd. Det som saknas är andelen som är sysselsatta inom olika arbetsmarknadsprogram eller har subventionerade anställningar. Här döljs en hel del av det faktiska utanförskapet. Vi ser hursomhelst en utveckling över tid där majoriteten hushåll som mottar ekonomiskt stöd sedan mitten av 1990-talet kommit att domineras av hushåll bestående av utrikes födda, och där de offentliga ersättningarna över lag har blivit mindre generösa.
Läs även: Nima Sanandaji: Bidragsfusket måste stävjas och skatterna sänkas
Det finns en del som drömmer sig tillbaka till de mer generösa offentliga ersättningar som tidigare fanns i Sverige, men en återgång tror jag i praktiken inte är möjligt. De tidigare starka normerna om arbete och ansvar gjorde att man kunde experimentera med en generös välfärd i Sverige, men resultatet blev att bidragsberoendet sköt i höjden, och att normerna gradvis underminerades av ett system där arbete knappt lönade sig för vissa hushåll. Dessutom fungerade bidragsekonomin inte bra i kombination med en generös migration av grupper där många saknade de färdigheter som krävdes på arbetsmarknaden.
Senaste åren har antalet biståndshushåll stabiliserats i Stockholms stad. Delvis reflekterar det att huvudstaden har en stark arbetsmarknad. Men också att Stockholm har en relativt restriktiv policy när det kommer till offentliga bidrag. När det kommer till de cirka 4 000 hushållen som befinner sig i långvarigt bidragsberoende, är jag sympatiskt inställd till de barn som växer upp i dessa miljöer. Inte minst eftersom jag själv delar deras erfarenhet.
Det går inte att göra så mycket åt dessa föräldrars situation, men det vore bra om barnen kunde gå i lärarledda skolor med disciplin, där alla talar korrekt svenska och där nolltolerans mot bråk råder. Det är en förutsättning för att barnen ska själva kunna bli självförsörjande i framtiden. Men så ser tyvärr verkligheten inte ut. Ofta går dessa barn i stökiga skolor där vuxenvärlden abdikerat sitt ansvar, och växer dessutom upp i miljöer där få vuxna är yrkesaktiva.
Utanförskapet går i arv från generation till generation, vilket är ett klart misslyckande för välfärdsstaten.
