Två utredningar visar på omfattande bidragsfusk och föreslår åtgärder. Detta är något positivt, men det kommer inte att räcka. Vi måste tillbaka till en svensk skötsamhetsnorm där arbete ses som den självklara källan till försörjning. Och för detta krävs sänkta skatter och bidrag, skriver Nima Sanandaji.
Utredningen Om Folkbokföring och samordningsnummer överlämnade nyligen sitt betänkande. Liksom för andra offentliga utredningar ger titeln inte sken av en spännande läsning – men här finner vi ett intressant material. Utredningen handlar om behovet av att bättre undersöka människors identiteter, för att bekämpa fusk i välfärdssystemen.
Här kan en kort historisk bakgrund vara av intresse. Som jag har skrivit i boken Debunking Utopia – Exposing the Myth of Nordic Socialism, är det ingen slump att Sverige och andra nordiska länder utvecklade stora välfärdsstater. I mitten av 1900-talet ville många europeiska länder bygga ut sina välfärdssystem, men det fanns en rädsla att en generös välfärd skulle leda till överutnyttjande och fusk, vilket hämmade utbyggnaden.
Detta utgjorde inte ett lika stort problem för de nordiska länderna, eftersom deras kultur präglades av en stark protestantisk moral som betonade det egna ansvaret. Man kunde därför bygga ut välfärdsstaten, eftersom kulturen minskade risken för fusk. Som en anpassning till det hårda nordiska klimatet hade folket utvecklat starka normer kopplade till arbete och skötsamhet.
Den svenska moralen var så stark att det gick relativt bra att införa en generös välfärd och höja skatterna. Så var det också i resten av Norden.
Läs även: Nima Sanandaji: Så många lever på bidrag i Hjällbo
Men saken med normer är att de förändras över tid och anpassar sig till nya verkligheter. De starka normerna kring skötsamhet och arbetsmoral hade formats under lång tid, när Sverige och andra nordiska länder hade begränsade skatter och låga offentliga ersättningar. Den stora välfärdsstaten ändrade dock den ekonomiska kalkylen, så att belöningen för hårt arbete minskade. Gradvis över generationerna förändrades normerna. Det blev mer accepterat att utnyttja ersättningar mer än man hade rätt att göra det.
En avgörande pusselbit är också migrationen från länder som inte hade samma starka normer kring bidrag och arbete som Sverige. Andra kulturer har inte nödvändigtvis samma syn på bidrag. Det betraktas inte i alla kulturer som problematiskt att ta emot pengar från kommunen eller myndigheterna som man inte har rätt till.
Överutnyttjande av välfärden har kommit att bli mera accepterat i Sverige över tid. Min bedömning är att detta delvis är en anpassning av allmänhetens normer, som har skett över flera generationer – och därtill kopplad till migrationen. Landet där det tidigare var ett enormt stigma kopplat till att ta mer från välfärden än man hade rätt till, har nu fått omfattande välfärdsfusk. Systematiskt överutnyttjande av välfärden har blivit ett vanligt förekommande fenomen.
Läs även: Återkrav för assistansfusk steg med 250 procent
Det kanske mest absurda exemplet, är den episod då Najah al-Shammari, som fram tills förra året var Iraks utrikesminister, utreddes för grovt bidragsbrott i Sverige. Som Expressen har rapporterat flyttade al-Shammari med familj till Irak – men fortsatte ta emot barn- och bostadsbidrag från Sverige.
Det kanske är absurt att en minister i ett annat land får bidrag från Sverige, men det är långt ifrån det enda fallet där personer eller familjer flyttar tillbaka till sina hemländer, samtidigt som de fortsätter att plocka ut bidrag i Sverige.
2019 publicerades utredningen Samlade åtgärder för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen. Detta var förstå gången som nivån på välfärdsfusket systematiskt studerades. Det handlar bland annat om fusk med bidrag för assistansersättningen, från arbetslöshetsförsäkringen, bostadstillägg till pensionärer, äldreförsörjningsstöd, dagersättning till asylsökande, lönebidrag, nystartsjobb och studiemedel för studier i utlandet. Listan på bidragen som det fuskas med är för lång för att ta med i denna krönika.
Utredningen är unik, eftersom den utgör ett erkännande av att välfärdsstaten i Sverige inte följer idealet som den byggdes utifrån (gör din plikt, kräv din rätt). I stället visade det sig att de felaktiga utbetalningarna uppgår till ungefär 5,5 procent av de totala utgifterna för välfärden, förutom ålderspensionssystemet, vilket blir 18 miljarder kronor per år.
Läs även: Nima Sanandaji: Sommarjobb bygger självständighet och arbetsmoral
Hur kan detta problem lösas? Den senaste utredningen föreslår olika åtgärder för att staten bättre ska kunna identifiera vem som är vem och vem som bor var. Till exempel föreslås att Skatteverket ska få tillgång till Migrationsverkets databas och på så sätt ska kunna se vem som lämnat landet och vem som bor kvar.
Det är bra att svenska myndigheter äntligen tar tag i bidragsfusket. Egentligen är det absurt att man inte tagit krafttag tidigare, med tanke på att Sverige har en unik välfärdsmodell. Något förenklat har man kanske tyckt att fusk är något som finns i andra länder och att vi här har världens bästa välfärd. Nu har dock fusket blivit så omfattande att det inte går att blunda för.
Kopplingen till migration är stark, inte minst när det kommer till de som får dubbelt medborgarskap, och flyttar hem samtidigt som de tar ut bidrag i Sverige. Men jag vill mena att frågan är större än så. Det som har hänt är att det svenska samhället som helhet anpassats till välfärdsstaten, vilket resulterat i ett visst mått av tolerans för systematiskt fusk.
Fusket behöver självklart stävjas. Förslagen som utredningen lämnar, om fler kontroller och bättre koll av vem som bor i landet och vem som inte gör det, är i grunden positiva. Men det krävs också en mer övergripande omprövning av välfärdsstaten, för det är den som i grunden eroderar de svenska normerna av att man ska ta ansvar för sig själv och jobba hårt.
Skatterna och bidragen måste bli lägre, så att man försörjer sig genom arbete snarare än bidragsmaximering.
