Före regeringskrisen fanns det en ganska långt framskriden samsyn mellan de borgerliga och socialdemokraterna om att de ekonomiska ”klyftorna” hade ökat de senaste åren, till följd av Riksbankens politik att med hjälp av låga räntor försöka hålla uppe inflationen. Däremot var man inte på samma bog om vad som borde göras för att ”öka jämlikheten”. Detta framgick av en utfrågning i finansutskottet i början av februari.

Anmärkningsvärt var att den förre moderate statssekreteraren Hans Lindblad, numer chef för Riksgälden, hävdade att Riksbankens stödköp av obligationer medfört stigande tillgångspriser som har ”lett till betydande omfördelningseffekter”. Han menade i nästa steg att ”blir fördelningen i ett samhälle för skev då hämmar det tillväxten”. Det är ett argument som vädjar till den försiktiga opinion som mest finns inom statliga och privata administrativa organisationer. Ett exempel är Christine Lagarde som hävdade detta när hon var chef för IMF (numer är hon ECB-chef).

Jag kontrollerade vad argumentet närmare gick ut på för några år sedan. Det visade sig då att om många blir rika så skulle deras höga sparbenägenhet orsaka att efterfrågan på konsumtionsvaror blev lägre, med sämre tillväxt som följd. Att även sparade pengar kan ge efterfrågan på investeringsvaror ingick inte i resonemanget. Dessutom borde ju större investeringar öka produktiviteten och därmed tillväxten.

Läs även: Genusforskare sågar nya migrationslagen: Kommer att leda till ökade klyftor

I Sverige använder dock centralbanken inte sådana argument. Tvärtom hävdar Riksbankschefen Stefan Ingves att jämlikheten inte blivit mindre på grund av lågräntepolitiken. Denna politik har tvärtom genom sin stimulerande effekt på ekonomin kunnat hålla arbetslösheten nere och det är hög arbetslöshet som missgynnar jämlikheten. Men det argumentet biter inte på socialdemokrater som finansutskottets ordförande Åsa Westlund (S) som pekar på bostadspriserna och börsuppgången utan att beakta Ingves påstående att det är nettoeffekterna som är avgörande. Att några blir rikare är enligt Ingves något man får acceptera om många kan räddas från fattigdom och arbetslöshet.

Läs även: Riksbanken: Lägre tillgångspriser vore inte bättre

Socialdemokraterna har under fler år ansatts av en vänsterorganisation inom partiet som propagerar för höjda skatter som motmedel mot de ”ökande klyftorna”, kallad Reformisterna. Det är förvånande att Socialdemokraterna tillåter en sådan fraktionsbildning vilken för några årtionden sedan nog skulle ha föranlett en diskussion om uteslutning ur partiet av sådana figurer som Daniel Suhonen och Markus Kallifatides. Men deras band till den fackliga tankesmedjan Katalys kanske räddar dem idag.

”Reformisternas” argumentation bygger varken på pragmatiska eller moraliska argument utan poängterar att klassamhället stärks genom att de rika blir rikare. Det kräver en speciell sorts advokatyr med lagom återhållen indignation som finansminister Magdalena Andersson (S) nu börjar tillägna sig. Den har dock hittills saknats hos Nooshi Dadgostar (V) och Ulla Andersson (V). Har de inte alls läst på om Karl Marx teori om hur kapitalisterna suger ut arbetarna? Eller skulle marxistiska resonemang verka stigmatiserande och komprometterande i dagens debattklimat?

Läs även: Riksbanken förlänger period med nollränta

Sist och slutligen borde jämlikhetsdebattörerna fundera på om det inte är politikernas fel att huspriserna och aktiekurserna har stigit när man kämpat för högre inflation genom låga räntor. Tanken har varit att kronkursen ska försvagas vilket ökar importpriserna och inflationen. Men redan 2016 skaffade sig Riksbanken ett annat verktyg än räntorna för att försvaga växelkursen. Det kallas valutainterventioner och går ut på att banken säljer kronor på valutamarknaden vilket sänker växelkursen för kronan. Sverige skulle rimligen kunna hålla högre ränta och ändå få stigande importpriser med detta verktyg. Vi hade sluppit en del av de stora höjningarna av bostadspriserna och aktiekurserna.

Men detta verktyg har aldrig använts trots att Riksbanken fått de formella befogenheterna. Varför?

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör