Mycket talar för att Magdalena Andersson (S) kommer att ”vinna” valet i september, i meningen att de rödgröna (S+V+C) blir större än de blåa (M+KD+SD). Den intressanta frågan blir då hur en ny regering kommer att se ut? Sannolikt kommer Miljöpartiet och Liberalerna att slås ut vilket förenklar analysen. Och som opinionsundersökningarna nu indikerar spelar det ändå ingen roll om de kommer in eftersom de inte verkar behövas för en regeringsbildning.

Läs även: Nordling: Nya Novus – det ser illa ut för det blå laget

Men teoretiskt skulle ett större MP kunna sabotera för Andersson. Tänkbart är ju att MP kan få stödröster från V och S så att man dels kommer in i riksdagen, dels blir så stora att man tillsammans med de blåa kan bilda en majoritet mot Andersson som statsminister. Det som talar för ett sabotageagerande från MP:s sida är de deklarationer som man gjort om att MP kommer att rösta emot varje regering där man själv inte ingår. Det öppnar inte bara för utpressning om ministerposter i Anderssons regering utan också om ett skriftligt avtal om långtgående miljöpolitiska reformer. Om dessa samtidigt utmanar Centerpartiets politik kan regeringsbildningen bli riktigt infekterad. Det säkraste för Andersson är därför sannolikt att försöka hålla MP utanför riksdagen.

Vänsterpartiet har en liknande möjlighet att utöva utpressning. Men hur troligt är det att V sådär i största allmänhet skulle fälla Andersson som regeringsbildare? Vänsterledaren Nooshi Dadgostar behöver en konkret fråga att driva mot Andersson och den frågan bör inte vara oacceptabel för C eftersom det då inte heller kan bli någon regering Andersson. Ska Dadgostar kanske kräva ministerposter istället? Och hur ställer sig Centerpartiet till att släppa fram en regering med före detta kommunister bland statsråden?

Läs även: Gudmundson: Intervjun med MP-språkröret värst för S

Centerpartiet har här en avgörande betydelse. Om C röstar emot Andersson faller hon som regeringsbildare. C kan därför kräva att Andersson tar in centerpartister i regeringen och/eller går med på ett nytt ”januariavtal” med centerpartistiska reformkrav. Det enda som C i ett sådant nytt avtal inte kan kräva är en ”friare hyressättning” eftersom V då kan hoppa av och rösta emot Andersson. Här finns incitament för Magdalena Andersson att spela under täcket med Nooshi Dadgostar som då skulle få framföra att vissa av Centerpartiets krav skulle medföra att V likaledes skulle hoppa av.

Ett alternativ för C är att undvika att beblanda sig med före detta kommunister genom att ”gå i opposition” efter statsministeromröstningen. C skulle då när som helst kunna ansluta sig till det blåa lagets ståndpunkter i riksdagen och fälla olika regeringsförslag och budgetpropositioner. Magdalena Andersson skulle verkligen få det hett om öronen utan ett avtal med C. I detta läge kan C plocka fram möjligheten att bilda en regering i ”den breda mitten”.

Läs även: Skogkär: Hos Socialdemokraterna är valfläsket fetare

Annie Lööf skulle sålunda kunna tvinga Andersson att närma sig Ulf Kristersson (M) utan att kräva att hon själv skulle bli statsminister. Och i detta scenario har Kristersson förlorat sitt andra val med sannolika krav på hans avgång från vissa håll, så han kanske skulle vara trakterad av att ändå få spela en historisk roll som statsråd i en Andersson-regering.

Detta scenario består naturligtvis av spekulationer. Men är en ny enpartiregering med Andersson i spetsen mer trolig?

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör