Med jämna mellanrum förekommer försök till äreräddningar av den socialistiske samhällstänkaren Karl Marx (1818-1883). Nu senast hade SvD en artikel över ett helt uppslag, författad av diplomaten Ulla Gudmundsson, som tog fasta på en utställning i Berlin om ”Karl Marx och kapitalismen” i regi av Tyska historiska muséet. Rubriken i SvD var ”Finanskrisen räddade Karl Marx från bankrutt” (6/3).

Läs även: Nordling: Karl-Bertil Jonssons julafton och socialismen

Ulla Gudmundsson tar i texten stöd hos den ekonomiske kommentatorn Martin Wolf i Financial Times som ”dömer ut liberala ekonomers tes om den ’krisfria kapitalismen’ och hävdar att återkommande kriser i själva verket är inbyggda i marknadsekonomin”. Det är dock att göra det väldigt enkelt för sig. Att Marx för mer än 150 år sedan pekade på de återkommande konjunkturkriserna gör ju knappast honom till en viktig ekonom som vi kan ta lärdom av idag.

Marx hade ju ingen konjunkturteori. Han lade istället fram en kristeori för kapitalismens inneboende motsättningar som till slut skulle leda till marknadsekonomins undergång. Den var felaktig och byggde på Marx förutfattade meningar om historiens nödvändiga utveckling, som han hade hämtat från ungdomens studier av Hegel. Dessutom var teorin inte bara empiriskt felaktig. Den innehöll också ett logiskt fel i påståendena om realkapitalets (”maskineriets”) produktivitet.

Marx och hans kompanjon Friedrich Engels hade 1848 utkommit med Det kommunistiska manifestet som helt enkelt slog fast att marknadsekonomin skulle gå under genom ofrånkomliga kriser. Udden var riktad mot de ”utopiska socialisterna” som de uppfattade som moralister. Den ”vetenskapliga” socialismen var däremot deterministisk och byggde på ekonomiska lagar som oundvikligen skulle leda till det borgerliga systemets undergång. För detta behövdes teoretiska bevis som Engels förmådde Marx att sätta ihop under 19 års arbete på British Museum och resulterade i. Syftet kan ha varit att härigenom ta ledningen för den socialistiska rörelsen i Europa.

På British Museum kom Marx i kontakt med David Ricardos arbetsvärdeslära. Den säger att en varas värde bestäms av hur mycket arbete som behövs för att framställa den. Rötterna finns redan hos Aristoteles och Thomas av Aquino, var på väg att överges av ekonomerna till förmån för marginalnyttoteorin. Marx tog dock fasta på denna gamla feltanke och kunde härigenom formulera sin teori om ”utsugningen”: Kapitalägarna piskades av konkurrensen att öka investeringarna.

Läs även: Sundeen: Närbild av marxisten som blev mystiker

Men fler maskiner kunde inte öka värdet av produktionen utom med det arbete som redan var nedlagt i maskinerna. För att hålla uppe ”profiterna” tvingades kapitalägarna istället att sänka reallönerna (öka utsugningen) så att arbetarna blev alltmer utarmade. När dessa till slut höll på att svälta ihjäl skulle de göra revolution. Kapitalismen hade enligt Marx alltså en inneboende mekanism som skulle leda till systemets undergång.

Teorin formulerades på ett mycket mer invecklat sätt av Marx. Kanske han inte insåg de logiska motsättningarna i framställningen. Men det går inte att komma ifrån att han hade en mycket avog inställning till maskininvesteringar. Han var inte ensam. I början av kapitlet om ”maskineri” placerar han ett mycket avståndstagande citat av John Stuart Mill. Så det som bidrog till kapitalismens segertåg i form av höjd levnadsstandard för de stora massorna såg Marx och Mill som raka motsatsen.

Marx skrev: ”Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna...” Produktionsökningen skulle inte användas för kapitalistens konsumtion utan för investeringar i maskiner. Och den då fallande ”profitkvoten” krävde allt större investeringar. Maskinerna försämrade alltså levnadsstandarden.

Ekonomiska historiker har senare uppskattat att reallönerna för industriarbetare i England 1801-1861 steg med 1,4 procent per år, vilket Marx inte uppmärksammade. Hans bok Kapitalet utkom 1867. Men redan härledningen av orsakerna till de föregivna lönesänkningarna var rena smörjan. Det behövs ingen empiri för att konstatera att Marx var en usel ekonom.

Så hur kan SvD och Ulla Gudmundsson vara så undergivna i sitt förhållande till Marx och hans relevans för dagens ekonomiska förhållanden? Saknar de självkritik? Eller finns det andra orsaker till denna inlindade panegyrik?

Läs även: Essä: Marxismen och klansamhället som utopi

Dagens kulturskribenter verkar vara okunniga om de avgrundsdjupa bristerna hos den person som nämns ”vid sidan av Sokrates, Jesus, Mohammed och Buddha”.

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör