Sociala medier exploderade under ett par veckor efter att några av tv-polisen Nadim Ghazales gamla offentliga tweets återupptäckts. Många reagerade kraftigt på hans uttalanden såsom att ”SD kan suga hästpenis”. En annan tweet som de allra flesta reagerade på var en där han jämförde Israel med Isis och kallade landet för en ”mänsklig cancer”.

Att en kille från Libanon tycker att ”Israel är mänsklig cancer” kan kanske förvåna och chockera svenskar och västerlänningar, men knappast araber eller judar. Antisemitismen i arabländerna är vardagsmat. Dessutom så kommer Ghazale från Libanon, ett av världens mest judefientliga länder.

Vi snackar alltså om ett land som har en etablerad partiledare som står i livesändning på tv och bokstavligen säger: ”Jag tycker om Tysklands politik. Jag gillar tyskar eftersom de hatar och brände judarna.”

Föreställ er att Annie Lööf skulle stå i intervjuprogrammet 30 minuter på SVT och säga ”Jag tycker om Tysklands politik. Jag gillar tyskar eftersom de hatar och brände judarna”, till vilket Anders Holmberg skrattar åt och går vidare till nästa fråga – utan att medierna reagerar på det.

Men så fungerar det i landet Nadim Ghazale kommer ifrån. Så låter det i de flesta arabländerna. Al-Jadeed TV – där den libanesiska partiledaren Wiam Wahhab uttryckte sin kärlek till Förintelsen – bröt inte sändningen. De tog inte avstånd från hans uttalande heller. Det blev inget ramaskri varken på nyheterna eller i sociala medier. Den libanesiska partiledaren blev inte cancellerad.

Man hittar inte Wahhabs kommentar på arabiska nyhetssidor. Det är ingen nyhet att man i de arabiska samhällena avskyr judar, inte bara Israel. För att hitta videon måste man gå igenom Memri TV:s sammanställningar av ”antisemitism i arabisk tv”, där man ser imamer, politiker och partiledare säga saker som:

”Judar är bakterier som är oöverträffade i världen. Det är inte jag som säger detta. Det är Koranen som säger detta: ”De troendes starkaste fiender är judarna”. Judar har inga principer eller samvete. Jag fördömer alla som pratar med judar eller ens tror att de är människor.”

Läs även: Den muslimska antisemitismens treudd

I många av de uttalanden som Memri TV översätter avslöjas att hatet mot judar inte har någonting alls med Israel att göra. I en av sammanställningarna säger några imamer i tv:

”Vårt hat mot judar är religiöst. Det är Koranen som ber oss att hata dem.”

”Om judarna lämnar Palestina, tror ni att vi ska älska dem? Självklart inte. Vårt hat mot judarna grundas för det första på att de är otrogna. För det andra, de är fiender. De är inte fiender på grund av att de ockuperade Palestina. De är våra fiender även om de inte ockuperar någonting.”

Världen utanför den lilla västerländska bubblan som svenskar lever i är och låter väsentligt annorlunda än den gör inuti sagda bubbla. Nadim Ghazale är inte muslim, men han växte upp i ett Libanon där även den kristna verkligheten är ockuperad och influerad av islam och den muslimska kulturen. Ett perspektiv som många i Sverige skräms av, och av goda skäl.

Läs även: Skogkär: En antisemitism utan antisemiter?

Själv kommer jag från djupet av denna kultur och jag minns glasklart hur vi lärde oss att hata och avsky judar sedan barnsben. Det är inte konstigt att kvinnor och homosexuella som växer upp i den kulturen och befriar sig ur den, som Ayaan Hirsi eller Mona Walter, blir starka pro-israeliska röster när de tagit sig loss. De vet hur det känns att bli föraktade för den man är.

Dessa imamer och politiker hatar inte judar, kvinnor och homosexuella för något de gör utan för vad de är – och hatet rättfärdigas med religiösa texter samt förfalskade historieskrivningar som inte går att argumentera mot.

Hjärntvätten börjar tidigt och präglar hela det arabiska samhället. I tv, skola och moské. Efter varje fredagsföreläsning i moskén i Jemen hålls en bönestund. Under bönestunden mässar imamen ett antal meningar till publiken, och vi måste svara tillbaka efter varje mening som imamen säger med Ameen, vilket betyder: trogen, lojal och sannhjärtad. I princip måste vi ge medhåll till imamens läror.

Och vad är det som sägs varje fredag i den bönestunden? Mycket.

Må gud göra oss rika. Publiken svarar: Ameen.
Må gud göra muslimer till vinnare. Publiken: Ameen.
Må vi hamna i paradiset. Ameen.
Må gud förinta Israel. Ameen.
Må gud förinta judarna. Ameen.
Må gud förstöra deras hus. Ameen.
Må gud göra judarna barnlösa. Ameen.

Jag minns när jag hörde detta för första gången som barn, i moskén i Sanaa. Jag visste innerst inne att det fanns något fruktansvärt sjukt i att önska att andra människor ska förintas och bli barnlösa. Men jag, liksom alla andra i publiken, hade inget annat val än att svara på bönen med ameen. De tvingade mig att hata judar sedan jag var ett barn.

Läs även: Lars Åberg: Antisemitismen i Malmö: Hur blev lärarna ett antisemitiskt problem?

Det är självklart att det även finns antisemitiska svenskar. Fast enligt Anti-Defamation Leagues underökningar kring antisemitism är det endast fyra procent av svenskarna som hyser antisemitiska åsikter (Adf, 2019). I Libanon är det 78 procent (Adf, 2014), i Irak 92 procent (Adf, 2014).

Kvinnofientlighet, homofobi och antisemitism är frågor som hela världen kämpar med. Som tur är så bor vi i ett land där urbefolkningen har kommit mycket långt i de frågorna.

För tre år sedan besökte jag den judiska församlingen i Malmö för att träffa några av judarna som bestämt sig för att stanna kvar i Malmö trots att judar flyr därifrån. En jemenitisk judinna sa till mig: ”svenskarna håller på att förstöra sitt land genom att ta hit människor utan att integrera dem. Malmö är nu som Mellanöstern.”

Det har hon rätt i. Bristen på integrationen leder till att judar flyr från Malmö. Det leder till att tv-profiler måste be om ursäkt för värderingar som kommer från Mellanöstern. Hade Sverige satsat lika mycket på integration som de satsat på att utesluta, isolera och brunsmeta invandringskritiker – då hade vi inte varit där vi är idag.