Upploppen under Påskhelgen har genererat mycket text och debatt i våra medier.

Det är bra eftersom både upploppen och reaktionerna visar på en del besvärande brister i den svenska beredskapen att hantera direkta angrepp på vår demokrati. Det handlar inte i första hand om hur polis på plats agerade. Givet de resurser som stod till förfogande var skeendet inte så konstigt. En eloge bör utdelas till de poliser som hanterade situationen utan att någon dödades eller skadades allvarligt.

Läs även: Ex-salafist: ”Svenskar vet ingenting om islamism”

Det mest besvärande – och på sikt riktigt oroväckande – är däremot reaktionerna från beslutsfattare och en del av polisledningen, där röster höjts för att inskränka demonstrations- och yttrandefriheten. Det är till exempel ytterligt allvarligt att det ska behöva påminnas om att det inte är olagligt att bränna upp sina egna böcker i Sverige, hur osmakligt det än kan synas. Och att bli kränkt över sådana tilltag är heller inget skäl att ställa till med våldsamma upplopp där risken att någon dödas eller skadas svårt är överhängande.

Hela poängen med yttrande- och demonstrationsfriheten är att den är generell och gäller alla, hur illa vi än tycker om de åsikter som torgförs. Till och med frågan om detta att bränna en koran utgör ett brott (hets mot folkgrupp) har prövats tidigare, 2020 i Malmö, och det målet lades ner eftersom det inte är ett brott.

Allt detta är självklarheter, eller borde vara det. Men reaktionerna tyder på något annat. Trots det tidigare utfallet i Malmö har polisen i just Malmö lämnat in en ny anmälan, för att få frågan prövad igen, detta med hänvisning till att ”det väcker anstöt”. En tydligare seger för upploppsmakarna är svår att tänka sig.

Det politiska etablissemanget har också hakat på trenden att problemet består i att en person, Rasmus Paludan, genom sin aviserade handling har kränkt personer, och att dessa av detta blivit så upprörda att de måste ta till potentiellt dödligt våld för att protestera. Fokus riktas alltså mot en person som inte begått något brott, eller utspel som exempelvis att Centerns ledare Annie Lööf aviserar att ett tydliggörande av lagen bör göras. Men lagen ÄR redan tydlig. Det står inskrivet i våra grundlagar.

Läs även: Brinkemo: En civilisation byggd på abstraktioner

Just islam har en särställning här och uppgifter om upploppen i Sverige fick snabbt spridning i muslimska länder där svenska representanter kallades upp till utrikesdepartement för att läxas upp. En intressant parallell till både de danska Mohammedteckningarna 2005–2006 och till drevet mot svensk socialtjänst tidigare i år.

Allt detta ger onekligen en upplevelse av déjà vu. Vi som minns Rushdieaffären och den långa rad av våldsdåd, inklusive mord, som blev reaktionen på Salman Rushdies (utmärkta!) bok Satansverserna minns också hur ineffektiv den eftergiftspolitik som nu gör allt större insteg här hemma var redan då.

Sedan Rushdieaffären 1989 har islamismen etablerat sig som en kraft att räkna med även här hemma. Och det är kristallklart hur framgångsrik den varit när diskussionen om hur samhället ska hantera våldsamma upplopp på grund av en bokbränning (som i en del fall inte ens ägde rum), fokuserar på eftergifter gentemot upploppsmakarna, i stället för tankar och idéer om hur yttrande- och demonstrationsfriheten ska stärkas och försvaras.

Detta blev än tydligare när polisen i Borås nekade Paludan demonstrationstillstånd. Beslutet togs efter ”en samlad bedömning” som det heter. Så låt oss tala klarspråk här: en av de absolut viktigaste och mest omhuldade rättigheterna i Sverige – demonstrationsrätten – åsidosätts för att våldsverkare startat upplopp vid tidigare tillfällen. Så i stället för att skydda en av de viktigaste friheterna vi har, och markera att det inte är ok med våldsamma upplopp över huvud taget, så hindras en individ från att utöva sina demokratiska rättigheter. Signalen är nästan övertydlig: våld lönar sig.

Det finns ytterligare en aspekt av detta som är värd att lyfta.

Läs även: Brinkemo: Civilisationens fernissa är tunn

Den amerikanske professorn och forskaren Barbara F. Walter kom nyligen ut med boken: How Civil Wars Start – and how to stop them. Boken redogör för hur forskningen har kunnat identifiera vissa händelser och skeenden som underlättar att interna konflikter leder till rena inbördeskrig. Det är ett mycket omfattande material som redovisas och en av de aspekter som lyfts fram är hur ett förnekande av konflikter – eller ovilja att ta itu med dem – kan leda till att våldsamheter utvecklas till något mer och konflikter förvärras.

Så långt har det inte gått i Sverige, men den djupa motsättning som kommit i dagen av påskhelgens händelser visar att inte ens Sverige är immunt mot direkta hot mot demokratins grundvalar om beslutsfattare och institutioner inte med kraft står upp för dem.