Vi närmar oss upploppet på de utdragna förhandlingarna i Wien om Iranavtalet, eller JCPOA-avtalet (Joint Comprehensive Plan of Action) som är det officiella namnet. Från flera håll kommer utspel om att det är ”breakthrough” eller ”breakdown” som ligger i stöpsleven.

Förhandlingssessionerna har avlöst varandra sedan våren 2021 utan att något avgörande kommit till stånd, och ju längre de drar ut på tiden, desto mindre chans att ett nytt avtal blir av.

Läs: Norell: Kan Iranavtalet leda till krig?

Svårigheterna handlar dels om att sedan USA under president Trump hoppade av avtalet 2018, har Iran fortsatt att utveckla sin kapacitet mot kärnvapen, samtidigt som mekanismerna att kontrollera Iran försämrats. Dels gäller för de nuvarande förhandlingarna att de måste nå fram till ett avtal som gör att USA kan återgå till avtalet som det såg ut från början, men med tillägg som täpper till de luckor som fanns i det första avtalet.

Men det kommer att bli svårt att få till. Ser man tillbaka på förhandlingarna sedan Irans nya president tillträdde i augusti 2021, är det lätt att konstatera att Iran inte ansträngt sig över hövan för att få till ett nytt avtal med USA tillbaka ombord. Teheran känner varken brådska eller press att komma till avslut.

Det här beror dels på att den nya iranska regeringen med president Raisi i spetsen hela tiden har motsatt sig ett avtal som begränsar landets möjligheter att utveckla kärnvapen i den takt man vill. Men av ännu större vikt är förmodligen att regimen i Teheran knappt känt av sanktionerna. Där misslyckades Trump stort med sitt avhopp, som inte koordinerades med USA:s allierade. Trots verkställda hot om tuffa sanktioner har inte regimen i Teheran blivit mer följsam, tvärtom.

Ekonomin talar sitt tydliga språk här. Under 2021 ökade Iran sin oljeexport med 40 procent jämfört med 2020, och under samma tid fördubblades nästan oljepriset. 2021 var de iranska inkomsterna från olja hela 25 miljarder US$.

Även det ryska anfallet på Ukraina kan komma att gynna Iran. Om olja från Ryssland minskar eller helt fryser inne på grund av sanktioner, kan iransk olja avhjälpa effekterna av det ryska bortfallet. Och det kan ske även utan ett nytt JCPOA-avtal.

Trumps prat om ”smärtsamma” och ”paralyserande” sanktioner var mest önsketänkande och Iran har elegant hanterat dessa sanktioner, samtidigt som man satt press på de andra undertecknarna. Nyligen meddelade Irans oljeminister, Jawad Owji, att Iran från och med februari 2022 förmodligen skulle komma upp i samma oljeproduktion som landet hade i maj 2018 när USA drog sig ur. Den största köparen är Kina, som köper 70 procent av Irans oljeexport. Och från det hållet behöver inte Iran oroa sig för prat om mänskliga rättigheter eller annat jobbigt som regimen i Teheran får höra från annat håll.

Tillsammans med Ryssland har Iran genomfört marinövningar i Indiska oceanen (som jag skrivit om på dessa sidor) och eftersom både Ryssland och Kina är ursprungliga undertecknare av JCPOA-avtalet, förklarar denna situation en hel del av varför Teheran drar fötterna efter sig i förhandlingarna.

Läs även: Israel markerar mot Iran via Saudiarabien

Hela processen underlättas av att USA nu också redan har lättat på en del sanktioner mot Iran – innan ett avtal är i hamn – i akt och mening underlätta för företag i Europa (men även i Ryssland och Kina) att delta i så kallade civila nukleära initiativ. Sanktionslättnaderna är också avsedda som en aptitretare för att få Iran att gå med på ett nytt avtal.

Men Teherans första prioritet är att få bort sanktionerna, eller i alla fall minska effekterna av dessa. Det har man lyckats mycket bra med som sagt och att USA nu släppt till tidigare frusna medel tas naturligtvis glatt emot i Teheran. Men det kommer inte att göra regimen mer benägen till eftergifter i förhandlingarna.

I Mellanöstern generellt ses den amerikanska hanteringen av förhandlingarna som mer än lovligt naivt och dumt. Mycket av skulden för det läggs på den amerikanske chefsförhandlaren Robert Malley som sedan januari 2021 är special envoy for Iran.

Utrikespolitiken under Trump var ett skämt, men president Biden får kritik för att hans vilja att återgå till JCPOA-avtalet gör honom blind för den iranska långsiktiga strategin. En strategi där JCPOA-avtalet bara är en ingrediens i att skaffa sig en position varifrån ingen ska kunna hindra regimen från att skaffa kärnvapen om man bestämmer sig för det.

Underrättelseuppgifter från flera länder i regionen (b.la. Israel) drar slutsatsen att Iran i detta läge inte tänker sig att faktiskt bygga kärnvapen, men att ambitionen är att bli en så kallad ”tröskelstat” där tiden att framställa kärnvapen är så kort att det inte går att hindra Iran.

Därav det iranska ältandet och förhalandet av förhandlingarna. Malley ses inte som någon som kan matcha Iran, och det är framför allt de franska och brittiska företrädarna som har skärpt tonen gentemot Iran.

Ytterligare ett problem för att ett nytt avtal ska kunna skrivas under av samtliga parter, är Rysslands anfall på Ukraina. I ett tal i början av mars en knapp vecka efter den ryska invasionen, sade den ryska utrikesministern Sergei Lavrov att utan amerikanska garantier att de införda sanktionerna mot Ryssland inte skulle påverka Rysslands roll och handelsrättigheter gentemot Iran, i och med ett nytt avtal, kommer Moskva inte att skriva under något avtal.

Att knyta förhandlingarna i Wien till det krig i Ukraina som Ryssland startat, är ett sätt att komplicera läget och möjligen försöka lätta på omvärldens tryck mot Ryssland.

Läs även: Norell: En ohelig treenighet – Ryssland, Kina och Iran

För Israel och hennes arabiska grannar är däremot det prioriterade målet att se till att Iran inte når den eftersträvade positionen som ”tröskelstat”, vilket betyder att risken för en militär urladdning kvarstår oavsett hur det går i Wien.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.