Läs även: Gudmundson: Wagner som kammarspel

Privata säkerhetsföretag, så kallade PMC (Private Military Companies) är ingen nyhet i sig. Inte heller att Ryssland satt i system att använda sig av sådana privata företag i olika sammanhang, och i synnerhet när det passar för Moskva att inte alldeles uppenbart vilja skylta med sin närvaro i olika oroshärdar. Till sådant passar privata säkerhetsföretag mycket bra.

Ett av de mest kända sådana företagen är den så kallade Wagner Group, som blev känd för en större allmänhet under inbördeskriget i Syrien. De är fortfarande aktiva där, men har en mindre framträdande roll nu än vad de hade när Ryssland aktivt intervenerade i kriget 2015.

President Putin har inte direkt förnekat förekomsten av Wagner Group, men hävdar att de inte representerar ryska intressen, och att sådana privata ryska företag kan operera runt om i världen så länge de inte bryter mot rysk lag. Att Wagner Group (och andra ryska liknande företag) inte skulle representera Ryssland är det naturligtvis ingen seriös bedömare som tror på. Men det påståendet räcker för Putin och han kan därmed hävda visst avstånd till dessa företags verksamheter.

Under Våren 2021 dök Wagner Group upp i det Libyska kaoset och stödde där General Khalifa Hiftar i hans strider med regeringen i Tripoli. Och nu senast har Wagner dykt upp på ett något oväntat ställe, nämligen i Mali.

Orsaken till den ryska närvaron i Mali är framförallt att Ryssland ser en möjlighet att utsträcka sin intressesfär i det strategiskt viktiga Sahelområdet. I Libyen har Ryssland redan etablerat en militär närvaro som utöver Wagner Group även inkluderar basrättigheter i östra Libyen där ryskt flyg (vars närvaro NATO redan bekräftat) kan baseras. I och med Wagner Groups engagemang i Mali får Ryssland en lyssnarpost längre västerut.

Det här har underlättats av den militärkupp som ägde rum i maj 2021 (den tredje militärkuppen på 10 år) då en junta ledd av vicepresident Assimi Goïta tog makten (Goïta utropade sig till president i juni 2021). Kuppen ledde till omfattande protester både internt och från EU och FN, och bland andra andra åtgärder stoppade Frankrike sitt militära samarbete med Malis armé. Huvudsyftet med samarbetet var att bekämpa islamistiska grupper i landet, en operation påbörjad i augusti 2014 kallad Barkhane.

Läs även: Sju FN-soldater dödade i Mali

Goïta lovade val senast i februari 2022, men i början av januari aviserade Malis regering att övergången till demokrati skulle ta ytterligare fem år. Det i sin tur ledde till att det västafrikanska samarbetsorganet ECOWAS, där Mali är medlem, bröt de diplomatiska förbindelserna och införde sanktioner.

FN protesterade och Frankrike avbröt ännu en gång sitt samarbete (även om ambassaden inte stängde) och drog bort militär. Dessa händelser gav Ryssland en möjlighet att kliva in på arenan och den 7 januari meddelade Malis regering att rysk trupp fanns i landet för att ”stödja landet i kampen mot islamister”.

Utgången av hela detta kaos som pågått under längre tid är oviss, men för Rysslands del betyder det att Moskva ånyo dragit fördel av en kaotisk inrikes situation och skaffat sig ett strategiskt utrymme i Nordafrika som det annars hade varit svårt att få till stånd.

Läs även: Gudmundson: Regeringen förhalar om Mali

Det bör tilläggas att den ryska närvaron i Mali har bäring även på svensk utrikespolitik. Sverige har ju trupp i Mali och om den styrkan blir kvar, kan det penibla inträffa att vi bistår en rysk legostyrka som utgör stöd åt en regim som kommit till makten via en militärkupp.

Det kan ju se snyggt ut i Moskva, men kanske inte i Stockholm.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.