I juli 1938 sammankallades den så kallade Eviankonferensen, i just den franska staden Evian.

Initiativet till konferensen kom från den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt (FDR) och hade som ambition att underlätta för de många flyktingarna från Tyskland och Österrike. Problemet för alla dessa människor var inte först och främst att lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land. Målet var därför att definiera de olika ländernas hjälpåtgärder för judiska flyktingar och fastställa antalet flyktingar som varje land kunde ta emot.

Läs även: Brinkemo: Flyktingvåg 2015 vs Flyktingvåg Ukraina

Konferensen blev ett gigantiskt fiasko och misslyckades totalt med att åtgärda det flyktingproblem som det nazistiska Tyskland givit upphov till. I stället för att hitta lösningar blev resultatet att de medverkande 32 länderna kom att skärpa sin invandringspolitik de följande åren, trots uttryck för empati med de judiska flyktingarnas situation, och därmed bidrog till att miljoner judar mördades i Förintelsen.

En av de individer som bidrog till att flyktingproblemet i Europa kom i fokus internationellt, var den amerikanska journalisten Dorothy Thompson. Hennes bok från 1938 ”Refugees: Anarchy or Organization?” blev den första internationella skriften där flyktingproblemet på allvar analyserades, inklusive förslag på lösningar. Ett av förslagen var att organisera en internationell institution för att hantera denna (och kommande) flyktingkriser, och det var bland annat det som fick FDR och amerikanska UD att sammankalla Eviankonferensen.

Thompsons analys blev också profetisk i det att hon insåg att flyktingkrisen inte i första hand var ett humanitärt problem, vilket var det sätt som problemet betraktades av till exempel FN:s föregångare Nationernas Förbund (NF). Thompson menade att problemet var politiskt och i hög grad emanerande från den brutala nationalism som bredde ut sig i Europa under 1930-talet, främst i Tyskland, Italien och Spanien. Det var en nationalism där en tyrann som Hitler med ett penndrag kunde ta ifrån medborgare rättigheter, egendom och själva livet. Hon menade att flyktingar skulle komma att bli en permanent del av internationella konflikter framöver, även det en profetisk analys. Och i och med att problemet var politiskt, blev också lösningarna politiska, vilket betydde att auktoritära ledare som Hitler och Mussolini måste hejdas, med vapenmakt om inget annat hjälpte.

Den slutsatsen drog sig dock de liberala demokratierna – som England, Frankrike och USA – från att skriva under på. Åren från spanska inbördeskriget fram till Tysklands invasion av Polen i september 1939 präglades således av försök att blidka Tyskland och att avhålla sig från så kallade provokativa åtgärder. Det hjälpte nu inte och kanske Winston Churchill bäst sammanfattade det liberala Europas tafatthet i mötet med ett brutalt och auktoritärt Tyskland: ”You were given the choice between war and dishonour. You choose dishonour and you will have war”.

Parallellerna med dagens ryska anfallskrig mot Ukraina är därmed tydliga. Det kriget började som bekant redan 2014 med annekteringen av Krim. I praktiken hände inget då och Ryssland kunde ostört fortsätta att underminera Ukraina som självständig stat.

Läs även: Gustavsson: Xis dilemma – Ukraina kan ha räddat Taiwan

Och även om det liberala Väst, inklusive EU och USA, denna gång svarat upp mot det ryska beteendet med betydligt tuffare tag, visar kriget och de efterföljande diplomatiska turerna hur den liberala demokratin fortfarande har svårt att hantera ett land som Ryssland som spelar efter en helt egen regelbok.

Man kan därför med fog hävda att den demokratiska liberalismen har problem. Och det är problem som finns i själva grundvalarna för vårt system. Det beror på att grunderna i liberala samhällen är tolerans för olikheter, respekt för individuella rättigheter och rättsstatsprincipen. Och liberala samhällen kämpar för att presentera en positiv vision om sin nationella identitet där dessa universella rättigheter ska samsas och försvaras inom en nationalstats ram. Teorin bakom liberalismen har dragits med stora svårigheter att dra tydliga gränser kring samhällen och förklara vad som är skyldigheter respektive rättigheter för alla inom dessa gränser.

Påståendet om universalism kan således vara svår att förena med uppdelningen av världen i nationalstater, en svaghet som auktoritära ledare som Putin lärt sig att utnyttja. Och inte bara Putin. I den vision Putin uttryckte vid presskonferensen med Kinas ledare Xi inför OS i Beijing, framgick att den nya världsordning dessa båda herrar såg framför sig, i allra högts grad stod långt ifrån den världsordning med demokratiska liberala nationalstater vi i Väst vant oss vid.

Enligt tankesmedjan Freedom House har politiska rättigheter och medborgerliga friheter runt om i världen minskat varje år under de senaste 16 åren. Liberalismens nedgång är uppenbar i den växande styrkan hos autokratier som Kina och Ryssland, urholkningen av liberala – eller nominellt liberala – institutioner i länder som Ungern och Turkiet, och tillbakagången för liberala demokratier som Indien och USA.

Och i vart och ett av dessa fall har en toxisk nationalismen drivit framväxten av illiberalism och rent auktoritära samhällen.

Den tyske filosofen Immanuel Kant föreställde sig ett tillstånd av ”evig fred” där en värld befolkad av liberala stater skulle reglera internationella relationer genom lag snarare än genom att ta till våld. Putins invasion av Ukraina har tyvärr visat att världen ännu inte har nått detta posthistoriska tillstånd och att rå militärmakt förblir den yttersta garanten för fred även för liberala länder.

Därmed presenterar sig två väldigt olika scenarier: Om Putin lyckas undergräva ukrainskt oberoende och demokrati, kommer världen att återgå till en era av aggressiv och intolerant nationalism som påminner om det Dorothy Thompson såg och agerade mot under 1930-talet. USA kommer inte att vara immunt mot denna trend, eftersom populister som tidigare amerikanska presidenten Trump strävar efter att replikera Putins auktoritära sätt.

Läs även: Brinkemo: Putin som en nutida Mussolini – men utan karisman

Å andra sidan, om Ryssland under Putin inte tillåts att vinna denna kamp finns chansen att visa att makt, obegränsad av lag, leder till nationell katastrof, vilket i sin tur kan leda till att återuppliva idealen för en sant fri och demokratisk värld. Det är i slutändan således en fråga om Väst – med EU och USA i spetsen – kan hålla ut och inte kompromissa fram en lösning där Ukraina, i likhet med Tjeckoslovakien 1938, offras för att det liberala Väst inte orkade eller vågade fullt ut stå upp för de ideal som grundlagt våra samhällen.