Facebook noscript imageBrinkemo: Putin som en nutida Mussolini – men utan karisman
Per Brinkemo
Krönikörer
Brinkemo: Putin som en nutida Mussolini – men utan karisman
Mussolini kunde lärt Putin ett och annat om PR. Foto: AP Photo / Mikhail Klimentyev/AP/TT /Karl Gabor
Mussolini kunde lärt Putin ett och annat om PR. Foto: AP Photo / Mikhail Klimentyev/AP/TT /Karl Gabor

Mussolini drömde likt Putin om att återskapa ett storslaget och imperialistiskt förflutet. Hans lysande propaganda löste dock inget i längden. Mussolini mötte sitt slut på grund av bristande militära framgångar, ett öde som också kan bli Putins, skriver Per Brinkemo.

Han är inte särskilt karismatisk, Vladimir Putin.

Möjligtvis öga mot öga, vad vet jag.
Men man kan inte påstå att han ”går genom rutan”.
I alla fall inte om man jämför med andra diktatorer.
Som nazisten Adolf Hitler.
Och framför allt inte i jämförelse med den italienske fascisten Benito Mussolini.

Läs även: Gustavsson: Kina varken kan eller vill rädda Ryssland

När han tog makten, 1922, var den italienska nationen ännu ung. Landet fanns inte så sent som i mitten av 1800-talet. Regionen hade varit uppdelad i olika mindre stater, men genom Giuseppe Garibaldi skapades nationalstaten Italien 1861. Sammanslagningen av de olika småstaterna till ett land hade gått förhållandevis smärtfritt eftersom människorna i de olika befolkningarna talade i stort sett samma språk. Dessutom hade befolkningen kulturella och religiösa beröringspunkter, även om det fanns regionala skillnader.

Dessutom hade de ett gemensamt historiskt arv – Romarriket.

Detta visste Mussolini senare att använda. Vi ska återskapa Italien. Vi ska skapa ett nytt Romarrike, proklamerade han.

När han tog makten var landet fattigt och eländigt. Arbetslösheten var hög. Mussolini ville skaka liv i italienarna och genom ständiga historiska referenser till det imperialistiska romarriket lyckades han förmå dem att ansluta till den fascistiska rörelsen. Hälsningen som romarna påstås ha använt – utsträckt arm, handflatan ned och fingrarna ihop – infördes.

Benito Mussolini var ytterst medveten om sin karisma och förmåga att elda massorna. Och han var ett PR-geni. Han förstod att utnyttja den rörliga bildens makt i personliga och politiska syften. Han skapade ett filmcenter utanför Rom, Cinecittà, där historiska dramer spelades in i propagandistiskt syfte. Och han lät kamerateam följa honom vart han än gick.

Medan Putin mest försökt framställa sig som en machoman som rider på björnar, skjuter gevär, drakflyger, jagar, kampsportar och gosar med tigrar och andra vilda djur, framställdes Mussolini visserligen också så. Men han lät lika mycket framställa sig som en folkets man som inte var rädd för skit under naglarna. Så vann han också en hängiven sympati hos framför allt arbetarklassen.

Mussolinis liv dokumenterades med rörlig bild i både den traditionella politikerrollen och i vardagliga situationer. Han filmades när han spelade fotboll, hjälpte till med skörden, lekte med barn, red på hästar, flög flygplan. När han dikade ut träskmarker för att skapa odlingsbar mark lika mycket som när han paraderade och höll tal.

Runt hela den unga nationen visades dessa filmer. Genom ett gigantiskt filmmaterial skapades en mytisk bild av legenden il Duce, ledaren, som verkade för nationens bästa. Och han fick verkligen folket med sig.

Läs även: Makram: Vänsterns kognitiva dissonans om Ukraina

Putin har sagt att Sovjets sammanbrott var ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Kriget i Ukraina kan tolkas som början på ett försök att återupprätta den fallna men en gång så mäktiga unionen. Men han tycks allt mer ha isolerats från både befolkningen och de övriga i ledarskiktet. I möten med ministrar, ambassadörer och presidenter sitter han ett tjugotal meter från dem alla. Mussolini däremot, rörde sig bland folket.

Han framställde staten som ett gudomligt väsen. Individerna var till för statens skull. Inte tvärtom. Oliktänkande fängslades men i ofattbart breda lager var entusiasmen stor trots inskränkningar av individens frihet. Också när han lät invadera Etiopien 1935 och senare slöt förbund med sin tyska diktatorkollega – Hitler – i andra världskriget.

När de båda förklarat krig mot England och Frankrike höll Mussolini ett tal från Palazzo Venezias balkong i Rom. Den svenske författaren Frank Heller närvarade:

Detta var hans stora stund! Hans röst steg till vrål och sjönk till viskningar. Massan vibrerade under hans ord. Trängseln var oerhörd, kvinnorna skrek och svimmade. Men de hundratjugotusen jublade, såsom massan alltid jublar, när den funnit sin domptör.

I avsaknad av karisma och passionerade tal till en uppeldad folkmassa styr en allt mer isolerad och ensam Putin genom dekret, och hot om repressalier om de inte efterlevs. Det är svårt att upptäcka någon större entusiasm för hans ”specialoperation” i Ukraina. Det tycks inte hjälpa att också han hänvisar till ett förgånget som måste återtas.

Inför kriget sa han: Ukraina är en omistlig del av vår egen historia, kultur och vårt andliga utrymme.

Han syftade på kyrkorna, myterna, de heliga platserna i landet, idén om att Kiev är alla ryska städers moder, “det tredje Rom” och den rysk-ortodoxa föreställningen att den ensamt bär arvet från Rom och Bysans.

Nu hjälper varken en karismatisk eller träaktig personlighet de soldater som har att gå i krig på ledarens order. Mussolinis trupper var illa tränade och militära bakslag följde på varandra. Den omoderna och dåligt rustade italienska armén var helt enkelt inte redo för krig när Mussolini i skuggan av Hitlers framgångar påbörjade sin erövringspolitik.

Läs även: Altstadt: Nato borde ingripa i Ukraina

Mussolini tvingades avgå 1943, arresterades och dömdes till döden genom arkebusering. Med nio kulor i kroppen släpades han till det största torget i Milano och hängdes upp i fötterna varefter en ilsken folkhop stympade hans kropp.

Hur det kommer att gå för Putin och hans invasionskrig vet vi ännu ingenting om. Men militärexperter förvånas över den ryska oförmågan att vinna terräng, soldaternas till synes låga stridsmoral, och den bristfälliga planeringen, organiseringen och logistiken.

Vad som sker står ännu skrivet i stjärnorna.

Jag vet vad jag hoppas.

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".