En åklagare åtalade mig för misshandel trots bristen på bevis. Nu sitter hon själv på den tilltalades bänk anklagade för obefogat åtal. Om hon fälls blir domen historisk och en chockvåg kommer att gå genom Åklagarmyndigheten.

Som jag har tidigare berättat trängde sig en kvinna olovligen in på mitt tjänsterum på universitetet, började ta böcker från min bokhylla, föste ner arbetsmaterial på golvet och betedde sig allmänt aggressivt. Hon vägrade lämna rummet och hindrade mig från att ringa vaktmästaren. Tumult uppstod när jag försökte värna mitt statliga tjänsterum och min egendom. Men kvinnan gav mig skulden för det inträffade och anmälde mig för misshandel.

SE ÄVEN: Olsson: Åklagaren såg mig som ett lätt byte – nu är rollerna ombytta

En bisarr situation, kan man tycka. En uppenbar okynnesanmälan. Inget att bry sig om. Men det ansåg inte den kvinnliga åklagaren som valde att åtala mig. Utan någon bevisning för uppsåt och utan att ta hänsyn till min nödvärnsrätt. Tingsrätten lät sig dock inte imponeras utan frikände mig enhälligt. Vissa av kvinnans uppgifter om skador ansågs ”uppenbart överdrivna”.

Men trots den lyckliga utgången lämnade affären en bitter eftersmak.

Saken kan ses i ljuset av den pågående samhällsdebatten om sjunkande beviskrav vid olika relationsbrott och politiseringen av ”mäns våld mot kvinnor”. Vi vet redan att unga män oroväckande ofta fälls för våldtäkt enligt samtyckeslagen utgående enbart från kvinnans berättelse. Har hon dessutom berättat för några väninnor vad som skett anses saken klar.

SE ÄVEN: Hur många oskyldiga döms för våldtäkt?

I tysthet har i sådana fall principen att en fällande dom kräver att skulden fastställts bortom rimligt tvivel avskaffats, vilket i praktiken bara gäller män. För att rättssystemet missgynnar män talar också det faktum att män generellt får 1,5 år längre fängelsestraff än kvinnor – för samma brott.

Frågan uppstår nu: har beviskraven vid misstanke om misshandel också sänkts, om den tilltalade är man och målsägaren kvinna? Spelar det i så fall inte längre någon roll att den tilltalade inte hade uppsåt? Att målsägaren trängde sig in i hans tjänsterum olovligen? Hur ska detta angrepp på mäns rättssäkerhet i så fall stävjas?

Som jag tidigare rapporterat anmälde jag åklagaren för ”obefogat åtal”. Åklagarmyndigheten, upp till riksåklagaren, gjorde allt för att bli av med min anmälan genom att försöka blanda bort korten med olika irrelevanta resonemang. Bland annat ändrades brottsrubriceringen från ”obefogat åtal” till ”tjänstefel” alternativt ”falskt åtal”. Det är som om du anmäler en cykelstöld och ärendet behandlas som mopedstöld, för att sedan avskrivas då ingen mopedstöld kunnat fastställas.

SE ÄVEN: Olsson: Så gjorde sig åklagarna åtalsimmuna

De trodde väl att jag skulle ge upp efter denna uppvisning av lojalitet och kåranda. Vad de inte räknade med var att jag skulle driva frågan som ett ”enskilt åtal”. I vissa fall har vanliga medborgare som du och jag rätt att själva driva rättsprocesser. Det här är ett sådant fall.

Det betyder att rollerna blir ombytta. Jag hamnar på åklagarstolen och åklagaren på den tilltalades bänk. Nu är det tingsrätten som dömer och Åklagarmyndigheten har inte längre kontroll över situationen. Det måste kännas frustrerande för åklagarna att vara i händerna på tingsrätten i en fråga som rör deras egen ansvar.

Det hela kostar en slant men jag är beredd att ta en för laget, om det kan betyda att åklagare i framtiden måste tänka efter två gånger innan de rutinmässigt åtalar män för brott de kanske inte begått.

Fälls åklagaren blir domen historisk. Det har inte hänt i modern tid att en åklagare dömts för obefogat åtal. Det har Åklagarmyndigheten själv sett till. Hittills tar åklagare ingen, eller väldigt liten, personlig risk när de åtalar folk på lösa boliner. Vid en fällande dom blir det ändring på detta. Signalvärdet kan knappast överskattas. En chockvåg skulle gå genom hela åklagarväsendet.

SE ÄVEN: Olsson: Jag skrev om den mjuka staten – sen hamnade jag själv inför rätta

Det som händer nu är att det blir en muntlig förberedelse och därefter rättegång. Blir åklagaren trots allt frikänd måste slutsatsen bli att ”obefogat åtal” bara existerar på pappret, inte i realiteten. Då korkas det nog upp mer än en champagneflaska på Åklagarmyndigheten. Men där är vi inte ännu.

Givetvis avser jag uppdatera Bulletins läsare om hur detta utvecklas.

Den åtalade åklagaren förnekar att hon ska ha begått obefogat åtal. Det fanns, menar hennes offentliga försvarare, tillräckliga skäl att väcka åtal och åklagaren hade därför åtalsplikt. Den intresserade kan vända sig till Lunds tingsrätt (målnummer B 5827-25) för mer information.