Jag bor i vad som kan vara Europas, kanske världens, mest integrerade kvarter – där Neukölln flikar in i Kreuzberg, Berlin. Här bor tyskar, en stor andel turkar och allehanda människor från Europa och resten av världen. Den utländska andelen av befolkningen är ungefär 40 procent.

Folk sköter sitt, visar varandra respekt och lever i allt väsentligt i fredlig samvaro, enligt principen leva och låta leva.

Visst finns det problem. Till och med en och annan dödsskjutning, även om det inte alls är på samma nivå som i Sverige. Men när det sker, då är det som regel under spektakulära omständigheter.

Min stadsdel är känd som en hotspot för klankultur, tyska tv-krimis som 4 Blocks spelas in här och till och med svenska tv-nyheterna visar bilder från min gata när det diskuteras klaner.

Naturligtvis är klanbrottslighet ett allvarligt problem. Det är besvärligt om man tillhör en kulturell krets som drabbas av den. Lagarna och rättsstaten måste upprätthållas, lika för alla.

Men för den överväldigande majoriteten av oss som bor här märks väldigt lite, utöver en turkisk dominans av affärer och matställen längs huvudgatorna. Men gå femtio meter in på en lummig tvärgata och mina kvarter är allt Södermalm så gärna skulle vilja vara, men aldrig kan bli.

Jag känner mig betydligt tryggare här än jag gjorde i Bryssel, eller för all del i Stockholm. Vilket är anmärkningsvärt, med tanke på områdets rykte.

Läs även: Genusforskare sågar nya migrationslagen: Kommer leda till ökade klyftor

Låt mig spekulera kring varför det är så. Till att börja med tror jag att det har mycket att göra med den tyska – eller i vart fall berlinska – attityden. Berliner Schnauze.

Människor har stor frihet att göra som de vill, så länge de inte stör någon annan. Men om man passerar den gränsen, då får man veta det med all önskvärd tydlighet. Och då spelar det ingen roll vem du är, utan vad du gjort. Vilket jag vill påstå skapar en sund respekt människor emellan.

Det har också att göra med polisen. Berlin är en stad på drygt fyra miljoner människor. Vi har 25.000 poliser (varav 5.000 administrativ personal).

Uppstår problem, då blir det stor utryckning. Taktiken tycks vara att det skall vara fler poliser än potentiella busar. Som svensk blir man en smula häpen när det dyker upp fler poliser vid ett vanligt smågruff än vad som går att uppbringa i Sverige norr om Dalälven en lördagskväll.

Detta leder bland annat till att polisen sällan bli trängd och därmed inte behöver uppträda onödigt aggressivt, utan får större möjligheter att använda sitt sunda förnuft för att uppnå ett bra totalt resultat.

En viss politisk korrekt ängslighet finns naturligtvis även här. Men man måste ändå säga att den tyska polisen ser och kallar saker för vad de är. Vilket är en förutsättning för att man skall kunna hantera verkligheten.

Dessutom samverkar polisen med andra myndigheter i kampen mot brottslighet i allmänhet och klanbrottslighet i synnerhet. Skattekontoret, hälsovårdsmyndigheten, sociala myndigheter, trafikkontoret, Ordnungsamt och många andra. Vilket sänder en tydlig signal om att samhället menar allvar med att upprätthålla det gemensamma regelverket och att sätta gränser.

Läs även: Man misstänkt för våldtäkt – ”friades” i romsk livesänd rättegång på Facebook

En annan faktor som spelar in är att detta är storstadskvarter, inte en betongförort. (I Chemnitz verkar de inte ha så kul.) Här har vi en levande stad med mycket människor i rörelse och ett stort utbud av restauranger, barer, butiker, serviceinrättningar och rent av en och annan bordell.

Droger för personligt bruk är inget som polisen bryr sig om. I Spätin nere på gatan kan man köpa sig en flaska whiskey mitt i natten, om man skulle vilja. Staden har en partykultur som lockar unga människor från hela världen. Och det är fullständigt tillåtet att handla en flaska kall öl till kvällspromenaden.

Detta tror jag – för att sticka ut huvudet – är viktigt. Om vi vill att unga människor med bakgrund i andra kulturer skall integreras, då måste vi också ha något som är tillräckligt lockande för dem att integreras i.

Konceptet här är ordning och frihet. Inte ordning eller frihet. Och inte varken ordning eller frihet, som i Sverige.

Henrik Alexandersson är en frihetlig debattör och skribent som bor i Berlin. Därifrån bevakar han bland annat frågor som rör internet, yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter. Han har tidigare arbetat i Europaparlamentet.

Twitter: @HAX