Strax före midnatt på onsdagskvällen, när bara några minuter återstod av hans tidsfrist, meddelade den israeliske oppositionsledaren Yair Lapid att han hade lyckats bilda en ny koalitionsregering. Därmed såg det politiska dödläget som har lamslagit Israel sedan i december 2018 slutligen ut att vara brutet.

Det är visserligen ännu för tidigt att avgöra om den bräckliga ”förändringsalliansen”, som den kallas, ens kommer att kunna hållas ihop tills Knesset (Israels parlament) sammanträder för en förtroendeomröstning, men att den ens har kommit så här långt är helt unikt i landets korta historia.

Koalitionen består nämligen av inte mindre än åtta partier: tre nationalistiska högerpartier, två centerpartier, två vänsterpartier och, som grädde på moset, ett islamistiskt parti. Men trots koalitionens politiska bredd omfattar den bara minsta möjliga majoritet av Knesset, det vill säga 61 av 120 mandat. Den har alltså inte råd med några avhoppare.

Yair Lapid är partiledare för Yesh Atid, det största av de åtta koalitionspartierna, och han har varit den drivande kraften i förhandlingarna. Efter nyvalet den 23 mars, det fjärde på bara två år, gick regeringsuppdraget först till den tillförordnade premiärministern Benjamin Netanyahu. Han lyckades dock inte samla en majoritet bakom sig, och regeringsuppdraget gick då vidare till Lapid.

Koalitionsförhandlingarna såg ut att gå bra fram till den 11 maj, när den palestinska terroristorganisationen Hamas i Gaza avfyrade sju raketer mot Jerusalem. Raketattacken utlöste våldsamma strider mellan Israel och Hamas som pågick i elva dagar. Det islamistiska partiet Ra’am, som är fristående från det Muslimska Brödraskapet men ändå har nära ideologiska band till det, avbröt då samtalen med Yesh Atid, vilket av många tolkades som dödsstöten för Lapids koalitionsansträngningar.

Det faktum att Netanyahu själv under större delen av april utan framgång försökte locka Ra’am att ansluta sig till den koalition som han själv försökte bygga är, talande nog, inget som tycks bekymra varken Netanyahu eller hans anhängare.

När en vapenvila nåddes mellan Israel och Hamas den 21 maj dröjde det emellertid inte länge förrän förhandlingarna var i full gång igen. Det som förenade sex av de åtta partierna i den tilltänkta koalitionen var ambitionen att avsätta Netanyahu, som har varit landets premiärminister sedan 2009 (plus tre år i slutet av 90-talet).

De övriga två partierna, Ra’am samt det nationalreligiösa Yamina, var mer pragmatiskt inställda till Netanyahu, men valde att ansluta sig till Lapids förändringsallians när det stod klart att Netanyahu omöjligt kunde samla en majoritet bakom sig. Yaminas samarbetsvilja säkrades genom att Lapid erbjöd Yaminas partiledare Naftali Bennett att bli premiärminister under regeringens första två år. Lapid själv kommer under denna period att vara utrikesminister, för att sedan ersätta Bennett den 27 augusti 2023.

Att världens enda judiska stat snart kan komma att ha en regering i vilken det ingår islamister var bara en av onsdagskvällens många ironier, men det är framför allt detta faktum som motståndarna till den nya koalitionen har fokuserat sin vrede mot, uppbackade av Netanyahu, som tycks ha släppt alla hämningar och nu öppet anklagar sina politiska motståndare för landsförräderi.

Det faktum att Netanyahu själv under större delen av april utan framgång försökte locka Ra’am att ansluta sig till den koalition som han själv försökte bygga är, talande nog, inget som tycks bekymra varken Netanyahu eller hans anhängare.

Det enda som förenar Lapids koalition är ambitionen att avsätta Netanyahu, hävdar Netanyahu själv, trots att tre av partierna i förändringsalliansen rent ideologiskt är nästan identiska med hans eget parti Likud. Därför hävdar Netanyahu att en klar majoritet av väljarkåren röstade på högerpartier, vilket är sant, och att högerpartierna som nu har bildat en koalition utan honom, och därtill med den för Netanyauhu så förhatlige centerpartisten Lapid, därmed sviker sina väljare.

Detta senare påstående är dock inte sant, då två av dessa partier under valrörelsen lovade att inte ansluta sig till en regering under ledning av Netanyahu, och det tredje bara anslöt sig till förändringsalliansen när det stod klart att Netanyahu själv inte hade någon chans att få en majoritet bakom sig. En koalition med Lapid vore att föredra framför ett femte nyval, resonerade Yamina, även om partiet hade föredragit en högerregering under ledning av Netanyahu.

Netanyahus enda sätt att hålla sig kvar vid makten är nu att försöka övertyga (eller intimidera) en eller flera knessetledamöter i förändringsalliansen att byta sida innan Knesset samlas för en förtroendeomröstning. Han och hans anhängare har koncentrerat sig på Yamina, vars partiledare Naftali Bennett tjänstgjorde som Netanyahus stabschef mellan 2006 och 2008, innan deras relation surnade och omvandlades till bitter rivalitet.

Demonstranter har dagligen samlats utanför Bennetts och Yaminas övriga ledamöters bostäder, stundom för att be dem återansluta sig till Netanyahu, men oftast för att anklaga dem för svek och förräderi. En av Yaminas ledamöter uppgav redan i början av maj att han inte tänkte ansluta sig till förändringsalliansen, vilket gör att partiet nu bara kontrollerar sex mandat.

Förtroendeomröstningen kan dock ske tidigast i dag måndag, när Knesset sammanträder nästa gång.

Den kan dessutom dröja ända till den 14 juni, då Knessets talman Yariv Levin (som är medlem i Likud) enligt de parlamentariska procedurreglerna har en hel vecka på sig att schemalägga en votering.

Läs även: Imam i Stockholms största moské spred antisemitisk fatwa

I ett försök att påskynda processen övervägde därför Lapid under torsdagen att försöka ersätta talmannen, vilket normalt brukar ske efter att en ny regering har tillträtt. En av Yaminas ledamöter motsatte sig emellertid detta, vilket tvingade Lapid att skrinlägga sin plan. Omröstningen kommer nu att ske när Levin behagar sätta den på dagordningen.

Om förändringsalliansen lyckas hålla ihop tills förtroendeomröstningen blir av kommer alltså Israel att få en ny premiärminister, Naftali Bennett.

Yair Lapid förväntas dock spela en avgörande roll i alla viktiga beslut, och eftersom koalitionsregeringen bara omfattar 61 mandat kommer det att krävas en mycket stor kompromissvillighet bland samtliga åtta partier för att alliansen inte ska spricka. ”Ingen kommer att förväntas att ge upp sin ideologi, men alla kommer att behöva skjuta upp förverkligandet av några av sina drömmar”, förklarade Bennett under en presskonferens i söndags. ”Vi kommer att fokusera på det som går att göra, istället för att diskutera sånt som är omöjligt.”

Exakt vad en regering bestående av religiösa judiska bosättare, sekulära vänsterfeminister, islamister och liberaler faktiskt kan komma överens om är naturligtvis ännu en öppen fråga.

Bland de många djupa meningsskiljaktigheter som råder mellan parterna i den unika regeringskonstellationen kan exempelvis nämnas att Naftali Bennett tidigare brukade kalla Ra’ams partiledare Mansour Abbas för terroristsupporter, ett tillmäle som han nu visserligen har tagit tillbaka.

Den djupt religiöst konservative Abbas motsätter sig i sin tur homosexuella äktenskap, en hjärtefråga för det liberala vänsterpartiet Meretz, vars partiledare Nitzan Horowitz dessutom är öppet homosexuell. Ändå har alltså dessa partiledare lyckats föra ett någorlunda civiliserat samtal och nått kompromisser som samtliga partier har accepterat. Bara det faktum att de har skrivit under ett koalitionsavtal bör alltså med rätta betraktas som en mycket stor bedrift, som visar att det är fullt möjligt för politiska motståndare att samarbeta om det bara finns en smula god vilja.

Läs även: Paul Widen: Miljoner israeler i skyddsrum efter Hamas raketattacker

Paul Widen är journalist med bas i Israel.