Den 11 augusti 2016 får polisen i Örebro ett larm om en misshandel i ett av stadens utanförskapsområden. En ung man, beväpnad med järnrör, har tagit sig in i sin före detta flickväns lägenhet och misshandlar henne. Hon lyckas skydda huvudet men får flera slag på benen och hennes ena fot börjar blöda ymnigt. Även hennes pappa, som springer till undsättning, misshandlas.

Gärningsmannen lämnar brottsplatsen och familjen ringer polisen. Pappan och dottern kallas till förhör men efter en tid återvänder pappan till polishuset och säger, enligt förundersökningsprotokollet och via tolk, att han vill dra tillbaka sin anmälan:

”Han som skadade oss sitter frihetsberövad. Men i går kom hans mor och pappa och de äldste och sa att vi kan lösa det här enligt vår kultur” (somalisk kultur, min anm.).

På senare tid har det allt oftare framkommit att parallell rättskipning i brottmål praktiseras i landet. Hur ofta och hur frekvent är det ingen som vet eftersom forskarvärlden inte haft sökarljus på frågan.

Men att det förekommer vet vi. Det har både poliser och chefsåklagare vittnat om.

Polisanmälningar dras tillbaka och sköts istället enligt det forna hemlandets sedvanerätt. I somliga fall ställs en misstänkt brottsling inför svensk domstol och prövas enligt hemlandets rättstradition. I det senast uppmärksammade fallet friades en romsk man i en parallell domstol, romani kris, för våldtäkt mot sin styvdotter. Han sitter emellertid häktad, enligt det svenska systemet, misstänkt för grov våldtäkt.

Läs även: ”Vad ska jag göra, lägga ner verksamheten? Då begår jag politiskt självmord”

Varför ska man ens bry sig om att olika etniska grupper sköter rättvisan på sitt eget sätt?

Det finns en rad skäl till det, förutom det mest uppenbara, att vi alla ska vara lika inför lagen och att Sveriges rikes lag är den enda legitima – här.

En annan aspekt handlar om det som alla partier säger sig vilja verka för - integration. Att som individ delta i parallellt rättssystem stärker knappast känslan av att ingå i ett nationellt ”vi”. För varje konflikthantering i brottmål som sker bortom den statliga rättsordningen förstärks utanförskapet på ett mentalt plan. Det skapar en misstro mot staten och gör att den liberala demokratiska rättsstaten framstår som impotent. I stället stärks och upprätthålls traditionella makthierarkier. I sådana praktiseras ofta hederskultur och arrangerade äktenskap, allt sådant som det officiella Sverige säger sig vilja motarbeta.

Dessutom bygger sedvanerätt, till skillnad från den liberala rättsstaten, inte på en individualism där varje individ är ensamt ansvarig för sina handlingar. Den är till sin konstruktion kollektivistisk. Om en person begått en kriminell handling får dennes kollektiv betala blodspengar till offret. Också individer som inte alls behöver vara kriminella förväntas ställa upp. Om ett par hundratusen kronor ska betalas i blodspengar hjälps många åt enligt principen ”många bäckar små”. En liten summa från ett stort antal människor gör det lättare att få ihop stora böter. Det innebär att individer omöjligt kan bli fria från kollektivet, man häftas juridiskt fast vid den släkt man tillhör, utan möjlighet att göra sig fri. Hela idén om individens fri- och rättigheter skjuts i sank och utanförskapet förstärks.

Läs även: Brinkemo: Jag väljer rättsstaten

Det blir ofta tystnad och överslätande från politiskt håll, som i historien om romska domstolar i Malmö som organiserades av personer i Malmö stads romska råd, och i kommunens lokaler. Men denna tystnad och detta överslätande är inte att visa omtanke om en grupp som genom historien varit utsatt och diskriminerad. Att omedelbart agera är däremot att ta både människor och hela samhället på allvar. Problemet är att frågor som rör minoriteter anses ”känsliga”.

Men varför då?

Ett land som Sverige bygger på vissa principer och på lagstiftning. Grunden för ett land som Sverige är den demokratiska liberala rättsstaten. Allt därutöver är överbyggnad. Det borde vara en ryggmärgsreflex hos politiker att agera när grundfundamentet för vår frihet hotas genom konkurrerande och parallella system. Det borde vara en ryggmärgsreflex hos journalister att rapportera när fundamentala system hotas. När det kommer till minoritetsgrupper har många i stället gått som katten kring het gröt, det har tisslats och tasslats.

Läs även: Brinkemo: Tribaliseringen av Väst

Jag kan i viss mån förstå. Vi är så ovana vid tanken att mångkultur inte bara handlar om maträtter, danser och sång. Vi är inte tränade i vad mångkultur är på riktigt. Vi vet inte var gränserna går.

Därför kan jag ha viss förståelse för kommunalrådet Frida Trollmyr (s). Hon är ordförande för Malmö stads romska råd och yttersta ansvarig, men när en romsk man ringer henne för att beklaga sig över rättegångsverksamheten reagerar hon genom att säga: ”Och vad ska jag göra, lägga ner verksamheten? Då begår jag politiskt självmord.” För hur många politiker av annan politisk kulör hade gett sig in i den romska frågan eller överhuvudtaget frågan om parallella rättssystem?

Hon hade bara oturen att möta en journalist som också i detta ”känsliga” ämne granskade makten.

Nu är det här inte primärt och endast en romsk fråga. Det är en fråga om att försvara de system som lett till att Sverige ses som ett attraktivt land att komma till. Och systemens fundament.

Fundamenten är:

Rättsstaten.

Lagbundenheten.

Förutsägbarheten.

Tilliten.

Det måste även den som är marinerad i stat förstå. Inte ta allt för givet.

Och ryta ifrån när fundamenten hotas, oavsett vem som hotar den.