Per Brinkemo skriver om hur den uppmärksammade intervjun med den tårögde polisen Ulf Boström visar på ett allvarligt problem – frånvaron av kvarterspolisen som känner de boende, har koll på det lokala buset och på närområdets konfliktytor. Kvarterspolisen har blivit ”polisen som inte finns”.
Texten skrevs innan polismordet i Göteborg.
Begreppet ”integrationspolis” finns inte längre i polisens organisationsmodell.
Alltså finns inte Ulf Boström.
Han är ”polisen som inte finns”.
Ulf Boström? undrar någon.
Jo, det är polisen som föll i tårar i en SVT-intervju för några dagar sedan och som därför uppenbarligen ytterst påtagligt existerar.
Han är integrationspolis, den sista i landet.
Sverige hade behövt fler poliser som han.
Integrationspolis?
Det låter flummigt.
Nej, det är bara ett annat ord för närpolis, eller som man sa förr – kvarterspolis, en sådan som jobbar preventivt med förtroendeskapande verksamhet i lokalsamhället. Det är den typ av polisiär verksamhet som allt mer skalats bort vilket lett till att polisen idag är mer reaktiv än preventiv. Jag föreläste för något år sedan för åklagare och blåljuspersonal i Göteborg. En äldre polis sa under en workshop något i stil med:
– När jag började i det här yrket kände vi i princip alla kriminella. Vi kunde åka hem till Jonny och Sonny och säga: ”Grabbar, ni gör inget dumt nu va?” Vi hade någon form av relation med buset. Båda parter, även om vi var varandras motståndare, förstod spelreglerna. Det fanns någon form av hederlighet i hur man betedde sig mot varandra, ett slags gentlemen’s agreement. I dag vet vi ofta inte vilka de kriminella är. Vi har ingen som helst relation till dem. Spelreglerna är helt annorlunda och i vissa fall talar vi inte ens samma språk.
Någonstans på vägen har polisen tappat greppet om situationen. Delvis på grund av politiska beslut, delvis på grund av organisatoriska. Ulf Boström är en envis och stark förespråkare för en polis som är förankrad i lokalsamhället, som patrullerar, lär känna lokalbefolkningen, som på daglig basis samspelar med andra aktörer som civilsamhälle, skola och socialtjänst. Ulf Boström är en polis som har djup förankring i lokalsamhället i nordöstra Göteborg.
Läs även: Peter Springare: Polisen måste sättas under förmyndarskap tills vidare
Att följa med honom när han rör sig på gator och torg är närmast chockartat. Alla, exakt alla, känner Ulf. Och Ulf känner alla. Och de flesta har förtroende för honom. Han har därför en inblick i olika gruppers behov och problem, såväl religiösa och klanbaserade som etniska. Människor hör av sig till honom konstant. Förtvivlade mammor till gängkriminella ringer honom. Hotade butiksägare kan berätta för Ulf men vill inte göra formella polisanmälningar – av rädsla för olika släktbaserade kriminella med våldskapital. Vilket han berättade om i den omtalade tårfyllda intervjun i SVT.
Bördan han bär är närmast omänsklig. Att veta så mycket, att ha kännedom om den rädsla många känner är mer än vad en människa orkar bära. Och att se, som han säger i intervjun, att polisen inte klarar av att ge skydd till vettskrämda människor som inget hellre vill än att uppleva trygghet i sin vardag och i sina kvarter, måste skapa en frustration och mental utmattning som går utöver mänsklig förmåga att hantera.
Inte konstigt att det brast och tårarna föll.
– Att vara närvarande bland folket är nyckeln. Om man inte är närvarande förstår man inte konflikterna. Vi måste ha tillbaka kvarterspoliserna, brukar Ulf Boström säga om och om igen. Oftast för döva öron.
När jag frågade en polischef om Ulf Boström och det arbete han utför svarade han:
– Vi skulle behöva klona honom i minst 2 000 exemplar.
Ulf Boström är en unik personlighet, naturligtvis med både fel och brister, men den roll han spelar är ovärderlig. Men han är för ensam i sin funktion. Avståndet är för stort mellan rättsstaten och lokalbefolkningen. Polisens uppklarningsprocent av skjutningar och mord är numera skrämmande låg. Dessutom, som Ulf brukar berätta, sker allvarlig kriminalitet som inte ens kan föras in i statistiken för att folk inte vågar polisanmäla.
Läs även: Integrationspolisen: Vi har låtit kriminella nätverk breda ut sig
Antalet butiksägare som lever i skräck och som får sina livsverk krossade på grund av hot om repressalier om man inte betalar beskyddarpengar till kriminella grupperingar, är sannolikt långt högre än vad både polis och allmänhet har vetskap om.
Det är en farlig utveckling.
I många år har det talats om hotet från terrorister. Med rätta.
Men den organiserade brottsligheten är på sikt, vill jag hävda, ett ännu större hot. En terrorattack sker vid ett tillfälle och kan visserligen skörda många offer. Den organiserade brottsligheten å andra sidan, äter sig sakta men säkert in i samhällskroppen, och krossar i det långa loppet ännu fler människors liv. Den sprider rädsla och tystnadskultur. Den äter upp det viktigaste kapital ett land som Sverige har – tilliten mellan människor och gentemot institutionerna.
Det är dags att lyssna på ”polisen som inte finns”.
