De dramatiskt sjunkande talen över antalet lagförda brott av dem som anmäls måste utredas. Polisens organisation granskas och ansvar utkrävas. Peter Springare är övertygad om att en högerinriktad regering kommer att vidta nödvändiga åtgärder.
Resultatet av misstroendeomröstningen i riksdagen i måndags banar förhoppningsvis väg för en möjlighet att reformera polisarbetet och polisutbildningen. Både Moderaternas Johan Forsell och Liberalernas Johan Persson tycker jag senaste tiden visat prov på lyhördhet och pragmatism i viktiga frågor: Vad som krävs för att polismyndigheten ska återta sin förlorade legitimitet och vad som krävs för att återgå till det egentliga uppdraget.
Om resultatet av misstroendeomröstningen också resulterar i att vi får en högerinriktad regering är jag övertygad om att åtgärder omgående kommer att vidtas i riktning mot att inventera och granska polismyndigheten internt. Man måste utkräva strikt ansvar av högre chefer och organisationsarkitekter inom polisen. Detta är i vart fall helt nödvändigt för att polisens legitimitet och produktivitet ska återupprättas.
Inom ramen för en sådan granskning kommer den utbredda korruptionen inom polismyndigheten att avslöjas. Vidare kommer det bristfälliga ledarskapet och den bristfälliga arkitekturen vad gäller strukturen i själva organisationen att avslöjas. I detta rekonstruerande arbete måste polismyndigheten också underkastas någon form av förmyndarskap. Detta på grund av att nuvarande ledning för polismyndigheten är så infekterad av sina funktionella dumhetsprinciper, att de enbart har energi till att bygga kulisser, skydda varumärket och vilseleda politiker.
Läs även: Förtroendet för polisen bland brottsoffer sjunker allt mer
Frågor som måste ställas och prioriteras är bland annat hur det kan komma sig att mängden utredda och lagförda brott sjunkit så dramatiskt över tid. I Sverige anmäldes 1980 900 000 brott som polisen fick förhålla sig till. Samma år tjänstgjorde 15 300 poliser. Med den numerären utredde man 200 000 brott som gick till lagföring. Det är alltså ett resultat på 23 procent i lagföringsbeslut.
År 2020 anmäldes 1 500 000 brott i Sverige. 21 000 poliser tjänstgjorde. Med den numerären lyckades man bara utreda 109 000 brott till lagföring, vilket blir sju procent. Således en kraftig minskning gentemot 1980, trots ett tillskott på nästan 6 000 poliser och en hel hoper av civila ”utredningsexperter”, såväl forensiker som utredare och analytiker.
Detta visar med all önskvärd tydlighet att det här med att tillföra ytterligare poliser eller andra ”resurser” in i en dysfunktionell organisationsstruktur med ett dysfunktionellt ledarskap inte kommer att ha någon effekt. Dock kan jag rent objektivt hålla med om att Sverige behöver fler poliser. Men detta från en helt annan utgångspunkt. Min uppfattning är inte att vi idag är så underbemannade att vi inte förmår utföra vårt uppdrag tillfredsställande. Problemet är i stället att vi prioriterar fel och inte organiserar de poliser som finns på ett sätt som gagnar den brottsbekämpande produktiviteten.
Dessutom måste man granska alla kontraproduktiva politiskt korrekta beslut och åtgärder man vidtar inom myndigheten – som har sin grund i olika värdegrundsdokument, jämställdhetsplaner, mångfaldsplaner etcetera.
Läs även: Peter Springare: Om Löfven talar sanning är polisen kriminell
Jag ser gärna fler kvinnor inom polisen och gärna fler kvinnliga chefer. På samma sätt ser jag gärna att fler poliser av utländsk härkomst anställs och även fler personer med olika sexuella läggningar.
Det som dock bekymrar mig och som i hög utsträckning bidragit till att urholka polisens förmåga, är att man anställt både manliga och kvinnliga chefer på grund av att de är ja-sägare och döda fiskar som är lätta att manövrera och manipulera.
Likaså har man anställt och gett en mängd chefstjänster till kvinnor, för att de är just kvinnor. Inte för att de är kompetenta och har konkurrerat ut andra sökande på grund av förtjänst och skicklighet. På samma sätt har man gett tjänster och befordrat poliser av utländsk härkomst och av annan sexuell läggning.
Min förhoppning är också att man reformerar polisutbildningen så att den får mer fokus på uppdraget och kärnverksamheten. Vidare att man också både internt och externt tydliggör och medvetandegör, för både poliser och allmänhet, de förväntningar och krav som måste ställas med utgångspunkt i polisens uppdrag.
