Att försöka skapa en så trygg tillvaro som möjligt är en djupt mänsklig strävan. Ett mått av välstånd gör livet tryggare, men inte om du löper risk att bli av med välståndet. Bor du i ett välfungerande rättssamhälle och ditt välstånd finns i form av tillgångar som inte är lätta att stjäla, kan du vara lugn.

Jordbruksmark är inte lätt att stjäla. Bor du i en by med andra bönder är risken att någon på allvar skall hota din grundtrygghet liten. Men om det är lätt att stjäla din egendom och rättssamhället inte fungerar? Om du bor på en enslig gård i skogen och din förmögenhet mest består av boskap och närmsta polis finns en dagsresa bort? Vad gör du då? Då gäller det att omge sig med ett rykte om att det är farligt att angripa dig.

Där har vi en av hederskulturens förklaringar. För att skydda dig själv måste du visa att du är en karlakarl som det inte lönar sig att mucka gräl med. Så länge folk visar dig respekt kan du därför vara vänligheten själv, men om någon inte respekterar dig, måste du kunna bevisa att sådant kostar. Det är alltså inte bara din egendom du måste försvara, utan omvärldens syn på vem du är. Den som försöker stjäla något från dig löper risk att skadas eller dödas, men samma sak gäller den som förolämpar dig, för denne river annars en reva i fasaden som på sikt kan bli kostsam om du inte visar att du inte är att leka med.

Läs även: Korn: Nej, vi har inte gjort det förr

Detta är en mycket manlig värld, men det finns talande undantag. Så berättas det om en kvinna som var på sin fäbod i de norska fjällen på 1700-talet, då hennes boskap förirrade sig in på en annans mark. Bonden där tog tillfället i akt och vallade ner kvinnans boskap till sin gård. Men hon lät sig inte behandlas på det viset. Hon red i fyrsprång till grannens gård, varifrån hon vallade tillbaka sina djur hem, men hon ledde dem rätt igenom grannens åker, där hon lät dem äta sig mätta på grannens sädesfält. Sedan red hon tillbaka till granngården igen, steg av hästen och manade ut grannbonden. Men han hade ingen lust att komma ut. Då slog hon några hallingkast; det är mycket höga hopp som ingår i hallingpolskan, där man i hukande ställning snurrar runt, för att plötsligt göra ett skutt så högt att man helst skall slå i taket med klackarna. När grannen fick se hur stark kvinnan var, satt han där inne i sin stuga och vågade sig inte ut. (Ur J E Nielsen: Søgnir fraa Hallingdal, 1868)

Denna sägen ställer alltså den starka kvinnan, som reagerar enligt hederskulturens normer, mot en man vars feghet understryks. Lätt bortrövad – eller kanske hellre bortvallad – boskap är det som stjäls. När kvinnan hämnas låter hon djuren äta upp säden, det enda sätt som man kan bestjäla en jordbrukare på, om man nu inte har resurser att fördriva honom från hans mark.

Vi ser samma tendens i Sverige 2021. Det uppmärksammade motorbullret från framför allt invandrarungdomars lyxiga bilar längs Strandvägen hänger samman med hederskulturen. Medan helsvenska ungdomar i högre grad skulle lägga sina pengar på en handpenning för en egen lägenhet, bor invandrares ungdomar i högre grad kvar hemma hos mamma, men lägger pengarna på märkeskläder, smycken och flotta bilar. De senare attiraljerna understryker macho-idealet, men det befrämjar det samtidigt. För det är ju mycket enklare att stjäla någons smycken och kläder än att stjäla någons lägenhet. Om den som bär en svindyr klocka framstår som lättbestulen, utsätter han sig för en fara som kan avhjälpas om han i stället uppträder med attityd.

Även om det givetvis finns många undantag från ovanstående generaliseringar, är det ändå lätt att se mönstret. Ju otryggare din tillvaro, desto mer har du ett behov av att omge dig med ett rykte om din styrka. Omvänt är ett tryggare samhälle den bästa garanten för att hedersnormer känns förlegade och töntiga.

I södra Småland var ekonomin från medeltiden och fram till 1800-talet i hög grad inriktad på boskapsuppfödande. Det var inte enbart nötboskap, utan i de vidsträckta ek- och bokskogarna betade stora flockar av svin. Eftersom all ekskog enligt lag tillhörde kronan och svinen levde på ekollon, uttogs en särskild skatt under goda ollonår. Skatten betalades i form av svin efter gårdens storlek, så kallat ollonfläsk. Hederskulturen blomstrade där det var lätt att stjäla andras kreatur och där poliser inte fanns. Hederskulturen försvann när boskapsskötseln minskade till förmån för jordbruk och när rättssamhället blev starkare.

Men i södra Småland fanns en annan faktor också. Den gamla riksgränsen mot Danmark gjorde att man riskerade att få sin gård skövlad och att det var osäkert om man skulle leva tills man blev gammal. Fienden kanske kom i morgon och mördade gårdens folk. Lever du i en sådan värld är det fullt naturligt att du inte tänker långsiktigt. Sägnerna om bältespänning vittnar om människor som inte tänkte långsiktigt, som var villiga att offra livet för äran. Samuel Krook berättar i sitt tal om Urshults sockens invånare från 1749 att invånarna i Urshult inte gjorde som folk i andra bygder, där det var vanligt att barn med ”läshuvud” som inte skulle ta över gården skickades till läroverk i stan. I Urshult skickade man dem hellre i handelslära hos en köpman eller lät dem gå till sjöss. Utbildning lönar sig långsiktigt, men vill du ha inkomster fortare, är det smartare att bli sjöman.

Om gården kan brännas i morgon av fienden, är det meningslöst att modernisera den. Längs den gamla riksgränsen har ålderdomligare hustyper än på andra håll i Sverige levat kvar långt fram i tiden.

Dessa fenomen; hederskultur, urgamla hustyper, våldsförhärligande, förakt mot lärdom och ovilja till långsiktiga lösningar, känns igen överallt där människor levat i den otrygghet som uppstår dels om ens levebröd lätt kan stjälas, dels om man bor nära en krigszon. Det märkliga är att även efter att otryggheten försvinner, fortsätter denna kultur att råda. De urgamla hustyperna byggdes i Småland flera hundra år efter att riksgränsen försvunnit. Och i USA:s sydstater lever hederskulturen ännu trots att orsakerna till den försvunnit för längesen.

Läs även: Korn: Är du dum i huvet, eller?

Men i Småland är hederskulturen numera lika död som den är i Hallingdal i Norge, där sägnen om kvinnan som hämnades på boskapsstölden berättades. Ökad trygghet, bättre och fungerande rättsväsende och det faktum att det handlade om förhållandevis få människor som utövade kulturen, är skäl till att den försvunnit. Vi påverkas av varandra.

Men i vår tid, när stora invandrargrupper fört med sig hederskultur – som dessutom har inslag som den europeiska hederskulturen saknade, föreställningen om kvinnans dygd som grund för hela släktens heder – samtidigt som rättsväsende och polis visar allt mera dysfunktionella tecken, vilket skapar otrygghet, kan mycket väl situationen uppstå att hederskulturen sprider sig också in i det svenska samhället. Om däremot rättsväsende och poliskår fungerar och de grupper som utövar hederskultur är minoriteter, finns chansen att hederskulturerna försvinner. Det är upp till våra politiker att inse att deras beslut kan spela en avgörande roll.