Ledarskribenten Mats Skogkär på tidningen Bulletin tar i en ledartext från 29 februari upp frågan om Kriminalvårdens förslag på alternativa lösningar för att öka platskapaciteten. Bakgrunden är en TT-nyhet som publicerades dagen innan och som utgår från Kriminalvårdens senaste kapacitetsrapport, vilken redovisades för regeringen 15 december 2023.

Läs även: Skogkär: Kriminalvården behagar skämta

Vi behöver börja med att klargöra förutsättningarna. Det var alltså regeringen som förra sommaren gav Kriminalvården i uppdrag att redovisa alternativa möjliga lösningar för att skapa eller frigöra platser på anstalter och häkten. Kriminalvården redovisade i rapporten elva alternativa lösningar, varav strafftidsförkortningar var en – bland annat eftersom detta redan prövats i andra EU-länder.

Platsbristen inom Kriminalvården är akut och långsiktig. I en situation där det redan är fullt har vi framför oss en ökning av häktade och dömda som saknar motstycke. Därför bedömer vi det som nödvändigt att ytterligare åtgärder vidtas, utöver byggnation och förtätning, för att vi även fortsatt ska kunna lösa ett av våra huvuduppdrag; att verkställa straff utdömda av domstol. Det är självklart regeringen och i slutändan riksdagen som avgör om alternativa lösningar ska beaktas eller inte.

Vad gäller den alternativa lösningen om utökade frivårdspåföljder, bör det understrykas att frivård istället för fängelse över huvud taget inte är aktuellt för ”farliga” personer – personer som begått grov brottslighet som motiverar fleråriga fängelsestraff och/eller har hög risk för återfall i brott. Dessa ska sitta i fängelse.

De föreslagna alternativen handlar just om att se till att vi fortsatt har kapacitet att låsa in dömda som behöver vara inlåsta. I en tid när stort fokus är på grovt gängkriminella ska man komma ihåg att merparten av de som påbörjar ett fängelsestraff, 70 procent, är dömda till mindre än ett år i fängelse. Och merparten tillhör inte den organiserade brottsligheten.

Läs även: Springare: Polisen siffertrixar om gängkriminellas antal

Slutligen frågan om syftet med straffet. Är det för att ge brottsoffret upprättelse, är det frågan om inkapacitering, avskräckning eller rehabilitering? Sanningen är att det är alla dessa delar. Det ena syftet utesluter inte det andra. Skogkär hänvisar till Brottsförebyggande rådets statistik om återfall. Inget fel i denna statistik, men de redovisar återfall för alla frihetsberövade, inklusive till exempel unga dömda inom SiS, där vi vet att återfallsrisken är mycket hög.

För Kriminalvårdens intagna är återfallsfrekvensen lägre. I vår senaste redovisning var återfallen 31 procent, det vill säga att 69 procent återfaller inte. Lägst är för övrigt återfallsrisken för sexualbrottsdömda - endast tre procent återfaller i samma brottskategori inom tre år.

Vi vet, genom forskning och erfarenhet, att det återfallsförebyggande arbetet är viktigt och ger resultat. Återfallen har minskat under 2000-talet. Vi vet att återfallsrisken är högre i andra länder som inte prioriterar det återfallsförebyggande arbetet på samma sätt som i Sverige.

Att prioritera det återfallsförebyggande arbetet är att ha ett brottsofferperspektiv. Det syftar till att minska antalet brott och därmed antalet brottsoffer. Det skapar ett tryggare Sverige.

Läs även: Brinkemo: En rödluvemyndighet som målar fan på väggen

Vilhelm Grevik

Planeringschef Kriminalvården