Det råder akut brist på anstaltsplatser, en direkt följd av regeringens tuffare kriminalpolitik. Allt fler brottslingar döms till allt längre tid i fängelse och dessa straff måste avtjänas någonstans. Frågan är var. Fängelser och häkten är redan överfulla. Men Kriminalvården tycker sig se en lösning. Den stavas strafftidsförkortning.

Myndigheten behagar skämta. Eller möjligen obstruera. För vad är poängen med att domstolarna – i enlighet med riksdagens intentioner – dömer till längre straff om dessa i ett senare skede förkortas? Det blir ytterligare en form av straffrabatt, nu via bakdörren.

Mycket riktigt är justitieminister Gunnar Strömmer (M) måttligt intresserad av förslaget.

“Jag ser inte att det är aktuellt med strafftidsförkortningar. Vår övergripande utgångspunkt är att brottsoffrets intresse av upprättelse och det omgivande samhällets behov av skydd ska få större genomslag, och i det ligger framför allt att skärpa straffen”, säger Strömmer i en intervju med nyhetsbyrån TT.

Kriminalvården skriver i sin kapacitetsrapport för perioden 2024–2033 att strafftidsförkortning kan användas “för exempelvis intagna som bedöms ha låga risker för återfall i brott”. Men hur ska det avgöras? Ska Kriminalvården ha ett ord med i laget så riskerar nog den bedömningen att påverkas av vad myndigheten finner praktiskt.

Kriminalvården har andra förslag på hur anstaltsplatser kan frigöras. Fotboja eller olika slags frivårdspåföljder fungerar i många fall utmärkt och borde i ökad utsträckning användas i stället för fängelse, anser myndigheten. Men även här finns anledning att ställa samma fråga: i hur stor utsträckning handlar det om önsketänkande, en i och för sig begriplig strävan att lätta på trycket mot häkten och anstalter?

Redan i dag utnyttjar Kriminalvården de möjligheter lagen ger att låta fångar avtjäna slutet av strafftiden utanför anstalt med hjälp av olika utslussningsåtgärder. Utöver just fotboja kan det röra sig om att intagna förs över till behandlingshem eller så kallade halvvägshus.

Läs även: Skogkär: Grova brott ska ge hårda straff oavsett ålder

Kriminalvården har under flera år prövat en rad lösningar för att få beläggningspusslet att gå ihop. Ett sätt har varit att se över de intagnas säkerhetsklassning, vilket i sin tur påverkar vilka anstalter de kan placeras på. En del intagna som tidigare bedömts tillhöra säkerhetsklass 2 har då – efter ny bedömning – överförts till säkerhetsklass 3, den grupp av dömda som sitter på öppna anstalter.

Ett annat knep har varit att utöka inställelsetiden, det vill säga den tid den dömde har på sig från det att domen vunnit laga kraft till den dag då de måste inställa sig på anstalt för att börja avtjäna sitt straff. Först förlängdes tiden från 50 till 75 dagar och 2020 från 75 till 100 dagar. Detta ger i praktiken farliga brottslingar ökade möjligheter att begå nya brott. En av de män som dömdes för en uppmärksammad tortyrliknande misshandel och våldtäkt mot två unga pojkar på en kyrkogård i Solna sommaren 2020, var sedan tidigare dömd för mordbrand, ett straff som han vid tiden för kyrkogårdsmisshandeln ännu inte börjat avtjäna. Domstolens ansåg att våldsmannen inte behövde sitta häktad fram till dess att han skulle börja avtjäna sitt straff. Den missbedömningen resulterade i att två unga pojkar fick sina liv förstörda.

Kriminalvårdens förslag om strafförkortning, om att fler ska dömas till fotboja eller frivård, innebär att kriminella som tidigare skulle ha suttit kvar bakom lås och bom kommer att kunna röra sig om inte fritt så i alla fall friare i samhället. Hur många oskyldiga ska offras på det altaret?

De som motsätter sig hårdare straff har en poäng: att sitta i fängelse gör sällan någon bättre. Om detta vittnar det faktum att så stor andel fängelsedömda återfaller i brott. Efter ett år har 44 procent av männen och 36 procent av kvinnorna som dömts till fängelse eller annan form av frihetsberövande påföljd återfallit. Men det är inte ett hållbart argument för att minska antalet fängelsedömda.

Det är dags att göra upp med den seglivade föreställningen att straffets främsta syfte är rehabilitering. Det fungerar sällan så. Poängen med att låsa in farliga människor är inte i första hand att de ska bli goda och produktiva medborgare – blir de det är det alldeles utmärkt – utan att ge brottsoffren upprättelse och att förhindra kriminella från att begå nya brott, inkapacitering som det heter.

Strömmer gör rätt som förhåller sig kallsinnig till Kriminalvårdens propåer. Att myndigheten står under hård press ska inte förnekas. Men lösningen kan inte vara att underminera regeringens kriminalpolitiska reformer.

Läs även: Skogkär: Sverige är ett smörgåsbord för kriminella