Saad Khiralla: Tror ((filistéerna)) verkligen på fred med Israel? Del 1

Några av er kanske frågar: Varför satte jag de forntida filistéerna (filistéerna/Philistines) inom parentes i artikelns titel? Därför att jag vill upprepa det jag har tagit upp flera gånger, nämligen frågan om det namn som har förvrängts och om dem som presenterar sig själva genom detta namn, medan sanningen är att de var invandrade grupper som historiskt blev kända som ”sjöfolken” och som faktiskt kom från Egeiska havsområdet, ön Kreta och Grekland under slutet av bronsåldern (omkring 1100-talet f.Kr.).

Senare ledde Shimon Bar Kokhba (dödad år 135 e.Kr.) det judiska upproret mot Romarriket mellan åren 132 och 135 e.Kr. Han lyckades till en början upprätta en självständig judisk stat som bestod i tre år, innan romarna krossade upproret och dödade honom i den befästa staden Betar. Efter upproret genomförde kejsar Hadrianus en omfattande straffkampanj mot judarna och ändrade namnet på provinsen Judeen till Syria Palaestina, samtidigt som Jerusalem döptes om till Aelia Capitolina. ”Han gjorde detta för att reta de judar som var ursprungsbefolkningen.” Och det var flera år efter denna provokation som det största kunskapsmässiga misstaget började.

Efter denna precisering går jag alltså vidare till frågan i artikelns titel. Jag kommer att presentera ett antal hållpunkter som utan något som helst utrymme för tvivel bekräftar att de – och här menar jag ”de palestinska grupperingarna”, den palestinska myndigheten och andra – aldrig har velat ha fred med israelerna.

Den första hållpunkten: Sedan den brittiska Peelkommissionens rapport från 1937, som för första gången rekommenderade en delning av Palestina i en arabisk stat och en judisk stat, samt FN:s generalförsamlings delningsresolution den 29 november 1947, fanns det förslag på att lösa den arabisk-judiska konflikten genom delning och upprättandet av två stater. Araberna och det palestinska arabiska ledarskapet avvisade dessa förslag, medan det judiska ledarskapet accepterade principen om delning 1947, trots sina invändningar mot detaljerna i planen.

I spetsen för de palestinska ledarna under denna period stod Amin al-Husseini, Jerusalems mufti, mannen som träffade Mussolini den 27 oktober 1941 och därefter Hitler den 28 november 1941 och som senare kom att förknippas med samarbete med Nazityskland och det fascistiska Italien samt med antijudisk propaganda.

Den andra hållpunkten: Efter delningsbeslutet den 29 november 1947 lade den israeliska sidan senare fram många initiativ och förslag för att lösa konflikten, men araberna, och naturligtvis de ”palestinska ledarna”, avvisade dem.

Den tredje hållpunkten: Principförklaringen, känd som det första Osloavtalet, undertecknades den 13 september 1993. Den skapade en ram för ett gradvis palestinskt självstyre och innebar att en palestinsk myndighet skulle inrättas för att ta över ansvaret för styret på Västbanken och i Gazaremsan under en övergångsperiod, som förberedelse för förhandlingar om de slutliga lösningsfrågorna.

Efter Gaza/Jeriko-avtalet den 4 maj 1994 återvände Yasser Arafat till Gazaremsan den 2 juli 1994, och den palestinska myndigheten började utöva sina uppgifter inom ramen för Osloarrangemangen.

Den 28 september 1995 undertecknades det andra Osloavtalet, som utvidgade det palestinska självstyret på Västbanken och delade upp området i zoner med olika arrangemang för kontroll, säkerhet och administration.

Därefter, när Yasser Arafat, under sitt kampnamn ”Abu Ammar”, fick frågan hur man skulle sluta fred med judarna, brukade han enligt den berättelse som återges om honom säga: på samma sätt som ”profeten Muhammed” slöt vapenvilan vid Hudaybiyya med dem. Detta ser jag som ett bevis på att han inte ville ha verklig fred, utan betraktade den som ett pragmatiskt steg för att stärka sig själv och besegra motparten.

Här finns också ett vittnesmål från en av Israels viktigaste historiker, doktor Mordechai Kedar, som var min gäst i ”Khiralla-podden” för några veckor sedan, närmare bestämt den 22 augusti.

Doktor Mordechai, som i dag är en av de högerorienterade rösterna i Israel, sade att han under 1990-talet var en aktiv medlem i fredsgrupper i Israel och att en delegation från dessa grupper åkte för att träffa Yasser Arafat. Kedar hade studerat arabiska och talade språket flytande, något som de som tog emot honom inte kände till.

Kedar berättar att när Yasser Arafat anlände togs han emot av Nabil Abu Rudeineh, hans mediarådgivare och ständige följeslagare, samtidigt som han var hans talesperson. Han säger att Arafat frågade honom på arabiska: ”Vilka är de?” Abu Rudeineh svarade: ”En av de israeliska fredsföreningarna.”

Arafat frågade honom då: ”Vad ska vi ge dem?”

Abu Rudeineh svarade: ”Skräp, sopor.”

Kedar säger att Arafat nickade och log instämmande, utan att veta att Mordechai Kedar förstod arabiska och hörde vad som sades mellan dem.

Och här når vi slutet av den första delen. Men frågan som tränger sig på, och som vi ska försöka besvara i den andra delen, är:

Tror ((filistéerna)) verkligen på fred med Israel?