Hur många känner till Alaxanadair maic Philip? Sean Connery gavs aldrig den rollen, vilket borde ha skett. Men tack vare språkforskaren Folke Josephson kan vi möta Alexander den store i keltisk gestalt, och det i en antologi som i sig bär fram svensk humanistisk forskning om världslitteratur av högsta klass, en nivå som i sig borde uppmärksammas långt mer än nu, när diskussionen så ofta tar fasta på kriser och bottennapp.

Karin Hults och Gunhild Widéns Alexanderlegenderna i tid och rum (2018) har i stort sett ignorerats av svenska kultursidor, vilket ansluter väl till Ann Heberleins tes på denna sajt.

Alexanders väg från Pella till Persepolis är del av vår historia. Berättelsen om Alaxanadair maic Philip är del av en Alexanderlegendernas provinienshistoria, värd en saga i sig själv. Sagokretsens keltiska skott präntades i The Book of Ballymote för konung Tomaltach MacDonnchadha som ett statusprojekt kring 1390.

Volymen såldes av dennes ättlingar till Aed Óg O’Donnell 1522 för 140 mjölkkor, kom 1620 till Trinity College i Dublin, varifrån den stals, och till vilket lärdomssäte den sedan återköptes, för att från och med 1785 finna en fristad hos the Royal Irish Academy. I en marginalanteckning på en sida i volymen kan forskaren än i dag läsa på ett språk långt avlägset från Alexanders eget ”folgamsat hecnaid na n-Gaidil na scela sa Alexandir a lebraib an scel 7 a lebraib na n-arsanta 7 a croinicib 7 a Periges Prescean 7 a bela forias”, översatt till ”De iriska lärde kände till Alexanderhistorierna från historieböcker och från de gamles böcker och från Priscianus Pereigesis och från fundamentets [latinets] språk”.

Alexanders levnad skildrades av Arrianos, vilken i sin tur byggde på äldre nu förlorade verk, några författade av dem som visste besked, då de varit med. Men där historikerna slutar tar legenderna vid. Från torra redogörelser om marschvägar mätta i parasanger, dispositioner inför fältslag och mer eller mindre generösa fördrag hamnar vi i ett kalejdoskop, där ursprungshandlingen grundligt transformeras av berättarens tid och rum. Antologins bidragsgivare låter oss möta de färgskimrande bilderna, från Rom och Persien till medeltidens Abessinien och Island. Och från Irland.

De berättelser som växer fram under senantiken blir populärlitteratur, brukstexter, och behandlas därefter. Generationer lägger till och drar ifrån, anpassar figurer efter nuet ungefär som forntidens gestalter antar samtidens dräkt på medeltidens målningar. Sagorna översätts till syriska och till latin, och från de språken vidare ut i världen. Brev från Alexander till modern, drottning Olympias, och till andra aktörer i dramat läggs till, liksom naturhistoriska rapporter från världserövraren till dennes lärare Aristoteles. Nyskapandet på grekiska fortsätter in i bysantinsk medeltid. På Balkan finner vi folkupplagor så sent tryckta som under 1700- och 1800-tal.

Redan tidigt märks det egyptiska inflytandet. Skulle Alexander vara son till Zeus? Är han inte snarare den siste faraos, Nektanebos son? Reminiscenser av förlorat Alexandermaterial kommer till ytan i skildringen av mötet med nakna indiska lärde. Alexander möter den nubiska drottningen i staden Meroe. Han låter sig nedsänkas i havets djup i ett slags vattentät kammare. Låter en bur bäras av fåglar så att han kan stiga upp till himlen. Söker Livets källa och De saligas land. Den lite enkelspårige världserövraren växer till sagohjälte.

I Mellanöstern utvecklas Alexandersagan på syriska och persiska. Redan den judiske historieskrivaren Flavius Josephus nämner hjältens bedrift att bygga en stark port mellan två höga berg i norr, för att stänga barbariska folk ute från den kända världen, ett motiv som sedan utvecklas, och som låter eldfasta bronsportar spärra ute Gamla testamentets Gog och Magog, tillsammans med en tänkvärd blandning av folkslag: fariséer, sarmater, alaner ”och andra”.

Persiska versioner integrerar Alexander (eller är det ”al Eksander”/”Iskander”, längre österut ”Sikander”) som ende utlänning med den traditionella kungalängden. Utlänning? Här blir han naturlig son till den persiske storkonungen Darab och därmed Dareios/Daras halvbror. I Mellanöstern utvecklas också det hellenistiska bruket att avbilda Alexander med små krumma horn (egentligen Zeus Ammons; var han egentligen inte Alexanders far?) Nu växer de och Alexanderbilden dubbelexponeras med uråldriga myter om behornade heroer.

I Arabien möter vi den makedonske kungen i en snabb glimt i Koranen. Men hjälten tränger i litterär form ytterligare söderut. I 1300-talets Etiopien finner vi Alexandersagan transponerad och legerad med Tusen och en natt-motiv på landets sakrala språk geez. En komplikation som de textredaktörerna kringgår, men inte deras arabiska föregångare, är Alexanders egenskap av hedning; i Etiopien förs han in i kung Salomos dynasti. Muslimer tar inte den lätta utvägen; hos dem är han ofullkomlig, i avsaknad av rätt Gudstro.

Alexander i folkversion var inte okänd i det romerska rikets västra provinser, och traditionen berikades av textutbyte från Bysans. Han figurerar i en inte särskilt hjältemodig version hos den senantike författaren Orosius, och fortplantas därmed via Alfred den stores översättningsprojekt på 800-talet till fornengelska, där han ånyo ges farao Nectanebo till far, en influens från sagokretsen. Något senare är en översättning från latin av de brev som härföraren enligt sagan skrev till sin mentor Aristoteles. Därifrån löper rotskotten vidare fram till all engelsk litteraturhistorias centralfigur, Chaucer, och längre norrut till hög- och senmedeltidens Skottland.

Rotskotten slingrar sig under mark och under hav. På Island översätts texter ur Alexandersagornas krets under högmedeltiden. I det som blir Sverige låter Bo Jonsson Grip bekosta en inhemsk version ungefär samtidigt.

När lekmannen tänker sig antikens litteratur är denna ofta i ett slags konserverat tillstånd. Homeros, Platon, Aristoteles, Cicero, Vergilius, Tacitus och alla de andra skrev vad de skrev, detta kopierades och vi vill nu ta del av det skrivna i så ren och av tiden obesmittad form som möjligt. Vi öppnar slutna tidskapslar. Annat är det med Alexandersagans texter, de är traderade och bär likt tummade häften spår av otaliga läsares och brukares fingeravtryck, understrykningar och utropstecken. Läsarhistorien intar centrum, inte en avlägsen originalförfattare. Och den av oss satta gränsen mellan den antika världen och vår är delvis utsuddad.

Det hände naturligtvis aldrig annat än i antologiläsarens egen fantasi, men det skulle under medeltiden ha varit möjligt att samla en afghansk, en abessinsk, en irländsk, en isländsk och en tysk lärd i Konstantinopel, och de skulle ha haft något gemensamt att diskutera med sin grekiske värd. De hade alla vetat vem Alexander var; alla hade de hade på sitt folkspråk läst och begrundat en sagokrets som traderats genom tid och rum från hellenismens kulturcentra. Det är världslitteratur.

Här har endast berörts ett litet urval av antologins nedslag i ämnet. Men de många som haft sina pennor med i skrivarkretsen kan tillsammans med antologins egna bidragsgivare till fullo stämma in i Frans G Bengtssons ord:

Vad längs marschens väg var värt

ge en vink och hålla kärt

ha vi transsubstantierat till en sång.

Per Dahl är tidigare förlagsredaktör och politisk chefredaktör vid tidningen Barometern.

Läs även: Heberlein: Kulturskymning del 3. Från intellektuell till aktivist.

Läs även: Heberlein: Kulturskymning del 1. Kultursidornas förflackning.