Idag finns varken utlänningar eller invandrare. Använder man dessa beteckningar löper man samtidigt risk att få en rasiststämpel på sig. De försigkomna använder numera termen ”socioekonomiskt utsatta” istället. Vänsterklangen i ordet socioekonomisk genljuder av förståelse och humanism och därtill av en, om än påklistrad, medvetenhet om utsatthetens misär.
Detta genomgentrifierade språk skyler en undertexts råare jargong: den somaliska ”kriminaliteten” eller det arabiska ”kvinnoförtrycket”, skräckinjagande maffiosos eller mäktiga klaner som är beredda att störta vår svenska generositet i fördärvet.
Läs även: Annika Borg: Glad nationaldag, Sverige, men hur står det till?
Straffuppgradering och asylbegränsning är vad våra sju populistiska politiska partier i varierande utsträckning vill genomföra. Paniken har gjort samhället allt trängre medan vår ogina medelklass förefaller ha blivit den mest segregerade. Med näbbar och klor kämpar den för sin avkommas skolgång befriad från elever från de utsatta områdena och för säkerhets skull köper man in sig i de vitaste villastadsdelarna.
Sanningen att säga så träffar jag numera sällan någon ”socioekonomisk utsatt”. När jag arbetade på ett SIS-ungdomshem som läkare fick jag se mycket elände men också ett entreprenörskap som imponerade. Det var hårt åtgångna ungdomar, mest muslimer i avsaknad av tro, men öppna i sin nyfikenhet. De satt mestadels inne för avskyvärda brott, det blundade jag inte för.
Många av ungdomarna var slängda i käften på ett begåvat vis; någon skrev dikter som han fick visa upp på min mottagning, en annan var en förträfflig schackspelare. Det fanns en optimism hos många av dem trots inspärrningen, dock inte hos alla. Den ofta teatrala begåvningen hade hjälpt dem i deras kriminella liv.
Läs även: Luai Ahmed: Invandrare behöver svensk nationalism
Den passivitet gränsande till gnällighet som brett ut sig i det väluppfostrade Sverige såg jag inte röken av. De kom obetingat från fattiga förhållanden – utan att sentimentalt begråta sitt öde.
Redan då kom jag att tänka på de kulturella skönandarna. Varför sökte inte de sig dit för att lyssna på andras livserfarenheter i stället för att lägga sitt inre öra intill sina egna själsofömögenheter? Särskilt nu under coronan när man inte kan dansa på tiljorna och vråla ut sin norénska panångest inför en inkännande publik.
Mitt liv har varit att lyssna, trösta och diagnostisera. Utan mötet med medmänniskan och dialogen hade livet blivit futtigt. Aldrig har vårt samhälle varit så rikt som idag. Inte kapitalstinnt, utan det flödar av berättelser och historier, hemska eller härliga – inte lika förutsägbara som de Åsa-Nisseskrönor Beredskapssverige lämnat i arv efter sig till nya generationer. Då talade de sig varma om den lyckligaste tiden i deras liv, fastän det smärtsamma lidandet ägde rum på andra sidan gränsen bara.
Nu får vi inte förspilla chanserna bakom barrikaderade häckar utan låta hälsa Nationaldagen med Inter-nationaldagens respekt. Välkomna Muhammed och Leila – givetvis på den sociala distans som vi svenskar tränat oss på att uppmäta i släktled efter släktled! Med de ”socioekonomiskt utsattas” ankomst vågar vi kanske äntligen möta främlingen inom oss själva.
Salomon Schulman
