Den som är politiker anförtros ett stort ansvar. Efter bästa förmåga ska han eller hon hushålla med folkets pengar. Signalen borde alltså vara försiktighet och sparsamhet i och med att andra ska tvingas betala. Man kan kanske säga att brottet ”trolöshet mot huvudman” beskriver hur ett politiskt uppdrag inte bör gestaltas, ergo hur det bör gå om förtroende missbrukas:

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta en ekonomisk angelägenhet eller självständigt hantera en kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av en sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han eller hon för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två år.

Läs även: S-lotteriets hemliga manus för att locka äldre till köp

Men tyvärr gäller inte denna regel i 10:5 Brottsbalken för beslutsfattande i en politisk församling. Detta på grund av att besluten där antas vara välmenande och välgrundade av politiska skäl. Annars hade polis och åklagare fått häcken full även med att utreda politikernas framfart.

Ändå menar jag att många politiker måste ses som vaneförbrytare då det gäller att missbruka förtroende. I diktaturer saknar folket ofta tillit till nationens politiker, varför uppkomsten av trolöshet mot huvudman är en naturlig följd som få förtryckta irriteras över.

Demokrati bygger däremot på förtroende. De fria valen förutsätts vara baserade på denna tillit. Men ändå blir tilliten en fiktion, något som i sin tur avspeglas i ett utbrett folkligt förakt för den politiska eliten. Till vardags klagar nästan alla på svenska politiker. Många känner sig svikna. Tyvärr ofta med all rätt.

Demokratin har med andra ord flera skuggsidor. Väl känd är Churchills fyndiga tes: ”Demokrati är den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare.” Hans uttalande ska ses mot år av egna erfarenheter från det brittiska parlamentet. Där hade han förstås sett politiker som svikit löften till sina väljare. Och antagligen hade han själv lockats till förtroendesvek.

Dessutom hade han sett otaliga beslut som fattats med resultatet att pengar förslösats från nationens huvudmän. Han var även bekant med den värsta formen – röstköp genom löften om ekonomiska bidrag till några och beskattning av andra. Han hade alltså sett hur demokratins lackmuspapper funkar. Och det färgas ofta rött, såväl i Storbritannien som i Sverige.

Visst finns det ärliga politiker. Men tyvärr är det så att de hederligaste kommer till korta vid kampen om jobben inom politikernas karriär. De ansvarsfulla vägrar att köpa röster som konkurrenternas väljare ska tvingas betala. Därför tycks det tyvärr som de mest kallhamrade och sluga politikerna tenderar att ta hem spelet. Så är det såväl i Storbritannien som i Sverige.

Läs även: Törnvall: Säg nej till EU:s planer för svensk skogsindustri

Olof Palme var i min värld en sådan hänsynslös person. Utan att tala om hur och varför läroprocessen kom till så listade han ut ett antal grundprinciper för hur folket skulle bedras vid allmänna val. Den främsta tesen var förstås att riktade penningbidrag till vissa grupper skulle säkra socialdemokratins väljarstöd, i synnerhet som det angavs att det var de välbeställda som skulle betala högre skatt för att finansiera bidragen.

Palme visste även att manipulera demokratin i korporativ riktning, så att hans falanger utanför riksdagen – alltså bossar inom fack- och hyresgästföreningar samt trogna byråkrater – via lagstiftning gavs utvidgad makt. Han insåg också hur SR och SVT enkelt kunde användas som allierade i kampen om väljarna. Genom att satsa på statliga journalisthögskolor och en i lag riggad styrelseform över företagen SR/SVT, kunde han ge svenska medier en rejäl skjuts i vänsterns riktning.

Till den mediala bilden hör skapandet av en Granskningsnämnd som – främst till namnet – sysslar med kontroll av journalisternas vänsteravvikelser i public services regi. Bakom Palmes politiska strategi fanns även hans vurm för den ”starka staten”, något som gjorde att privata företags nytta och de enskildas frihet närmast sågs som demokratiska hinder som måste övervinnas.

För att begränsa det utbredda politiska förtroendemissbruk jag nu skriver om måste svensk demokrati moderniseras. Den starka svenska staten måste växlas om till en demokratiskt effektiv offentlig apparat, som maximalt försöker hylla frihetens mål. En väg är vidgad rotation på politiska poster samt en öppning för inslag av direkt folklig demokrati.

En annan viktig väg är att ge Riksrevisionen ett rejält utökat mandat och en faktisk maktställning inom stat och kommun. Liknande ett domstolsförfarande bör övervägas att Riksrevisionens kritik måste bemötas av regeringen och – vid skiljaktig mening – ges möjlighet till en slutlig prövning i sista instans i Högsta förvaltningsdomstolen (eller hellre direkt i en nyinrättad Författningsdomstol).

Dessa förslag kräver förstås flera lagreformer, främst avseende Regeringsformen.

Min mening är alltså att en svag svensk rättsstat måste stärkas. Det är nödvändigt och bråttom. Nationen befinner sig nämligen i en rättsstatlig kris med flera andra dimensioner.

Läs även: Lidström: Toxiska feminina maktstrukturer