Den politiska diskussionen om en eventuell Natoanslutning är tecken på såväl något viktigt som något mycket allvarligt.

Det viktiga är den framväxande övertygelsen om att det är bråttom för nationen att skaffa sig ett försvar värt namnet. Putins krig i Ukraina har tagit svenska vänsterpolitiker på sängen, trots att Ryssland sedan 2014 ockuperar en stor del av östra Ukraina. Nu står en stor grupp av naiva fredskramare från vänstersidan med brallorna nere. På några veckor har en stor del av vänstern tvingats byta åsikt i Natofrågan. Det är bra, låt vara att åtskilliga är halsstarrigt ännu är emotNatomedlemskap.

Nu över till det allvarliga. Nämligen att åtskilliga svenska politiker i många år tillåtit en nära nog avrustning av Sverige, och detta dessutom utan att söka skydd hos Nato. Det är alltså frågan om en politisk misskötsel av Sverige som till sin omfattning nästan saknar motstycke i svensk nutidshistoria. Ett dödligt risktagande på den svenska demokratins bekostnad.

Läs även: S-besked om Nato kan komma inom elva dagar

Bakgrunden till att såväl socialdemokraterna som moderaterna under Reinfeldt rustat ned landet är en form av idealism om att fredens era inletts efter Sovjetunionens fall. Våra finska grannar har däremot inte avrustat. Och danskar och norrmän är rimligt trygga inom Nato. Men den svenska politiska eliten har i huvudsak lagt ned vapnen. Därav mitt tal om en naiv svensk politisk idealism, som medfört storskaliga risker för Sverige som fri och demokratisk nation.

När Natobeslutet väl fattats är det enligt mening därför tid för räfst och rättarting. Då påföljder saknas gäller det politiskt och moraliskt ansvar. Många måste lämna sina uppdrag! Det svenska politiskaetablissemanget måste erkänna sitt misstag och vidtaga åtgärder mot fortsatt idealism med åtföljande risk för fredsskador.

Det gäller enligt min mening att med rödpennan i högsta hugg i statens budget inskrida mot en fortsatt planering för fred i en god och fin värld. Jordklotet är inte en fredsplanet. Här härskar diktatorer sida vid sida med demokrater. Människan är inte till sin natur god. Det finns självfallet ingen särskild gen för godhet. En del människor är blida, andra är likgiltiga eller längtar efter makt och ytterligare åtskilliga är hänsynslösa. Sådan är verkligheten.

Läs även: Lekander: Punkälvor, blasfeminism och Nato

Därför har faktisk många av vänsterns fredsapostlar länge visat sig farliga för det svenska samhället. Framför allt enögda fredsmissionärer som Jan Eliasson och Margot Wallström, bär tillsammans med rader av socialdemokrater sedan åtminstone Olof Palmes tid, ansvaret för att vårt land – till skillnad från våra grannländer – drabbats av fredskoma.

De namn jag just räknat upp hyllas just för sin syn på fred som en individuell viljefråga. Vad betyder enskildas vilja om hänsynslösa diktatorer är på marsch? Jo, risken för att nationers dörrar öppnas för fientliga arméer.

Nu måste alltså vänsterns naiva fredsdimmor strykas ur statens budget, och pengar satsas på försvaret. Bort med den farliga dröm som dikterar att alla måste tro på fagra löften från stater som leds av hänsynslösa diktatorer. Jag menar att detta måste ske exempelvis genom stora röda streck i statens biståndsbudget.

Varför ska Sverige ge miljarder till Palestina, som de facto leds av en grupp korrumperade islamister? Varför måste vårt land pumpa in pengar i rader av institut och stöd till fredsorganisationer som förvaltar den naiva fredsidealism som misslyckats så kapitalt i vårt land och starkt bidragit till en katastrofal avrustning utan Natomedlemskap? Här behövs förnuft och inte bara drömmar!

Läsaren kanske tror att jag är en krigshetsare eller motståndare till fredens sak. Det är jag förstås inte. Även jag vill se mina barn och barnbarn leva i ett fint och gott Sverige. Men för att realisera denna naturliga dröm gäller det att tänka förnuftigt och föra en realistisk politik rörande samhälle, ekonomi och försvar.

Läs även: Altstadt: Nej-sidans övertygande argument för Natomedlemskap

Den svenska nationens politiker – som nu riskerat att utsätta landet för en allvarlig krigsskada – måste tänka om. Idealismen måste därför kritiseras och ibland hånas. Realism och förnuft är den rätta vägens politik. Ta lärdom av historien säger sund konservatism. Och det håller jag verkligen med om.