Jag vet inte vad som låg bakom Mats Löfvings tragiska bortgång samma dag som Runar Viksten presenterade sin utredning. Men jag förstår att de anhörigas sorg är bortom ord och förstärks tusenfalt av de privatlivsuppgifter som genom utredningen och medierapporteringen blivit offentliga. Det är därför förståeligt att Vikstens rapport plockades ner från polisens hemsida.

Läs även: Törnvall: Hedinfallet och en polischefs död – och svensk korruption

Troligt är väl också att polisledningen därmed fann en legitim anledning till att starkt begränsa läsningen av den framtida klassikern i genren förgyllda frikännanden av ansvariga chefer genom beställningsjobb. Recensionerna av Thornbergs och Vikstens utredning har inte varit nådiga för att uttrycka det milt.

Men även om korruptionen och kamaraderiet inom polis- och rättsväsendet hade utretts på ett oväldigt och korrekt sätt hade väl människors privatliv kommit i kläm och uthängts till allmän beskådan? Relationer mellan maktmänniskor har som bekant ett allmänintresse eftersom det påverkar hur exempelvis chefer utses inom polisen. Och vi har rätt att veta vad som försiggår i maktens salonger oavsett kår- och personlojaliteter och bortom medielogikens svartvita men omväxlande partitagande. Vilka som utses att basa över statens våldsmonopol i fredstid kan inte tillhöra privatlivets helgd.

I den här tragiska dokusåpan finns inga hjältar men några är uppenbarligen större skurkar än andra. Rikspolischefen Thornberg fick exempelvis feeling efter Vikstens stöd under presskonferens och var tvungen att sjunga ut om Mats Löfving. Kanske skulle det bli fråga om arbetsrättsliga samtal? Detta trots att Vikstens utredning visar att Thornberg haft hur många chanser som helst till att ta ett sådant snack. Men det mest övermaga var väl att Thornberg meddelade att förtroendet för Löfving skulle upphöra om det visar sig att han ljugit. När Vikströms utredning faktiskt visar att det är Thornberg själv som helt fräckt dragit en lögn offentligt.

För det konstiga är inte att rikspolischef Thornberg tillsatte en utredning som kom fram till att rikspolischef Thornberg inte på något vis kan klandras. Det är väl bara hur den lagliga korruptionen funkar inom myndighetssverige –Viksten som en sorts maktens The Cleaner, som karaktären The Wolf i Tarantinos kultrulle Pulp fiction. Men hans slutsatser skiljer sig på ett märkligt vis från utredningens själva innehåll. Man mer än bara anar massor av ugglor i mossen – man får uvarna serverade på silverfat.

Thornberg hävdar exempelvis att han inte kände till förhållandet mellan Löfving och Staaf förrän i december 2022 när säkerhetsskyddschefen Ari Stenman ger honom uppseendeväckande och rent av skrämmande uppgifter om relationen, uppgifter som han i sin tur inhämtat i samtal med Linda Staaf.

Thornbergs lögn är dock uppenbar för alla som är läskunniga. Redan i september 2020 anmäldes nämligen Löfving av en chef på SU, avdelningen för särskilda utredningar, som bereder misstänkta brott begångna av poliser. Enligt en andrahandsuppgift skulle Staaf ha berättat att han misshandlat och varit “elak” mot henne. Överåklagaren beslutade snabbt att ingen förundersökning skulle inledas. Och kände inte Thornberg av någon mystisk anledning till denna anmälan mot en av sina toppchefer så blev han garanterat informerad av SU-chefen om utfallet.

Viksten uppträder således som Thornbergs entusiastiska advokat samtidigt som han får alla inblandade i denna dimmiga härva att framstå som diffust skyldiga. Vikstens knapphändigt runstensartade prosa och kringelkrångliga byråkratsvenska är kanske en fasad för att göra texten mer svårtolkad? Vid läsningen sitter man onekligen här och var och undrar om man tolkat skriften rätt. Är det verkligen meningen att vi ska få uppfattningen att rikspolischefen Thornberg är ett slags trögdjur oförmögen att ta in och bearbeta kritisk information? Är det måhända tänkt att vi ska dra slutsatsen att Thornbergs passivitet borde varit fokuset för utredningen?

Vad gör exempelvis Thornberg när han till sist inte bara informeras om Löfvings och Staafs relation, utan också om påstådda övergrepp och potentiella hot, hot som rent av dragit in Säpo i härvan? Jo, och här citerar jag ur utredningen: “Han uppmanade Löfving att tänka över saken och återkomma om han kom på andra tankar. Mats Löfving återkom aldrig om detta.” Och det är inte Thornberg utan säkerhetschefen Stenman som anmäler Löfving till SU varvid den nu i debatten aktuella åklagaren till mångas förvåning omedelbart beslutar att inte gå vidare med ärendet.

Frågan tycks alltså vara – är Thornberg inkompetent eller totalförlamad av vänskapskorruption? Hur kan han behålla jobbet när till och med hans eget beställningsjobb avslöjar honom?

Läs även: Springare: Att skapa en syndabock till skydd för rikspolischefen

När mediedomstolen nu på goda grunder dömt ut Thornbergs och Vikstens utredning så är den allmänna meningen att man borde ha inväntat den pågående förundersökningen. Leif GW Persson är exempelvis starkt kritisk. Han kallar utredningen för en uthängning av Löfving à la Sovjet och Nordkorea och menar att Thornberg tog lagen i egna händer som föregrep åklagarens utslag. Och experter och tyckonomer sjunger med i kören.

Jag personligen kan däremot inte låta bli att tycka att det hela är en smula löjeväckande när också åklagaren själv offentligt fördömer Vikstens utredning. För nu har det glömts bort att det ju var han och en företrädare som snabbt som ögat faktiskt beslutade att fimpa anmälningarna mot Löfving. De gick inte vidare med frågan om tjänstefel begåtts utan förhöll sig lika sengångaraktigt passiva som Thornberg tills de kände Expressens blåslampa i ändalykten.

Och det var ju inte så att Thornberg tillsatte Vikstens utredning trots att det pågick en förundersökning mot Löfving. Tvärtom. Det var ju faktiskt så att polismyndigheten söndagen den 11 december offentliggjorde att en utredning skulle tillsättas, och först dagen därpå tillkännagav åklagaren att de nedlagda utredningarna skulle återupptas och öppnas på nytt.

Till skillnad från den nuvarande allmänna mediemeningen tror jag inte heller att de skulle ha kommit fram till något annat än Viksten i fråga om Löfvings tjänstefel.

I rapporten Hur skyddar och stärker polismyndigheten föreställningen om sin effektivitet påvisar Holgersson och Johanna Westman den starka tystnadskulturen inom poliskåren. Och om problem aldrig når ytan kan de heller aldrig lösas, varvid läget förvärras ständigt när under mattan-sopade problem ackumuleras. Endast en enda av 123 poliser i undersökningen ansåg att de kunde framföra kritik i media utan repressalier.

Enligt Holgersson och Westman följde den sociala kulturen med när polisen omorganiserades 2015. Och hur skulle polisen kunna fungera rationellt oavsett resurser när samma personer sitter kvar på strategiska positioner? De jämför med New York-polisens omorganisering på 70-talet, där hela 70 procent av chefsstyrkan byttes ut.

Bland de många problemområdena som underökningen granskar återfinns ämnet för Vikstens utredning – chefstillsättningar. De som rekryteras saknar ofta erfarenhet av faktiskt polisarbete och tillsätts mest på grundval av andra egenskaper, framträdande bland dessa följsamheter gentemot ledningen. Eller som de formulerar saken:

Polisförbundet har framfört att polismyndighetens förhållningssätt vid tillsättandet av chefer skapar en tyst chefsorganisation, en fara för rättssäkerheten, insynen, för medborgarna och för en rekrytering som grundar sig i skicklighet och förtjänst.

Den interna tystnadskulturen är kopplad till polisens huvudambition; att stärka och skydda sitt varumärke. Och det var väl så Viksten uppfattade sitt uppdrag. Han konstaterade att en polischef var jävig i några fall men i övrigt fungerar allt korrekt inom myndigheten. Inget att oroa sig för alltså, bara en enskild polischef, annars allt frid och fröjd.

Man behöver varken vara polis eller raketforskare för att starkt misstänka att Löfving–Staaf är standardläge när det gäller tillsättningar: Favorit före merit och detta oavsett kön eller eventuella amorösa förvecklingar.

Och förändring på riktigt handlar inte som nu i debatten om att byta ut Thornberg som chef utan att ge en hel arbetsplatskultur kicken. Politiker tävlar ju om vem som åtminstone verbalt kan vända på mest stenar när det gäller gängbrottsligheten.

Men vem vågar eller orkar lyfta bort jättebumlingen från polismyndigheten?

Läs även: Hjort: Thornberg borde avgå