När jag tänker tillbaka på mitt liv så minns jag min ungdoms naiva tankar om att min röst via valsedeln i den politiska valrörelsen skulle resultera i demokratiskt fair play. Jag ville nämligen tro att svenska politiker duellerade med blanka vapen: må den som genom bäst argument vunnit flest röster segra.

Läs även: Sandström: Högerpopulism och demokratiförakt är våra eliters fel

Jag trodde även på statsvetarnas fina ord om att en nation och rättsstat måste byggas på maktdelning. Alltså ett system där olika delar av staten kontrollerar varandra, den politiska makten och byråkratin. Och jag har även låtit mig förföras av statsmäns kloka ord om att regelbunden växling vid regeringsmakten i allmänhet är något gott – ett emblem för en levande demokrati.

Men på ålderns höst har jag insett att jag blivit förförd och lurad. Svensk politik tycks inte alls baserad på fair play, utan på byggandet av smarta politiska strukturer, som syftar till att med list vinna röster från nationens väljare. I några krönikor har jag nu därför skrivit om hur socialdemokraterna sedan länge konstruerat en sådan färdplan för det svenska samhället.

Alltså en typ av politiskt försvarssystem som – genom myndigheter och statskontroll – ser till att det blir närmast omöjligt att kasta det socialdemokratiska partiet ur sadeln som makthavare över staten. Möjligtvis är det bekant att man inom näringslivet ibland talar om hajburar. Detta innebär en ägarsamverkan – genom inbördes aktieköp – som hindrar ett bolag från att hamna i motståndarnas händer.

Min besvikelse bottnar i övertygelsen att den borgerliga oppositionens partier knappast kommer att kunna rubba Socialdemokraternas dominans. Detta på grund av hajburens apparat av löften om bidrag till potentiella väljare och många andra allierade. Och även om oppositionen skulle lyckas vinna röstflertalet kvarstår socialdemokratins systematiskt konstruerade korporativa försvarssystem. Hur ska M, SD och KD någonsin lyckas avväpna hundratals myndighetschefer och många tusentals byråkrater som i tjänsten jobbar för det socialdemokratiska partiet?

Än mer förtvivlad blir jag då jag ser hur flertalet svenska statsvetare agerar i sammanhanget. I min oskuld hade jag förväntat mig att universitetens forskare i political science skulle kartlägga och kritisera socialdemokratins metoder vid bygget av hajburar. Professorerna borde enligt min mening samfällt kritisera åtgärder som knappast är förenliga med traditionellt demokratiska principer om maktdelning och maktväxling.

Men nästan inte ett ord om hur statens resurser brukas för partiernas egna behov av finansiering och maktkonsolidering. Nästan samtliga av landets statsvetare kniper käft. Ingen säger att hajburarna är fel. Att det beror på okunskap har jag svårt att tro. Även de tycks alltså ha tagit plats i socialdemokraternas nätverk.

Läs även: Sandström: Vänstermedia och deras apokalyptiska krisbudskap

Min misströstan om framtiden baseras slutligen på den svenska nationens massmedier. Deras uppgift är tveklöst att avslöja dolda politiska maktmönster och kritisera dem sönder och samman. Men inte hörs några kritiska analyser i denna riktning vad gäller framväxten av korporativa mönster vid sidan om Regeringsformen. Tvärtom slickar man i sig presstöd och den skatt som kallas public service-avgift. Man hejar således på sossarnas snart hundraåriga systembygge.

Så det finns liten anledning att tro att en röst på oppositionen i höstens val kommer att förändra Sverige, på ett sätt som gör att nationens många strukturproblem tacklas och undanröjs. Ifall ett röstflertal skulle uppnås av oppositionen är ändå hajburarnas mekanismer stabilt byggda för att motstå en faktisk maktväxling i samhället.

Tusen och åter tusen motkrafter i form av av lagparagrafer och byråkrater fungerar nämligen som bromsklossar till socialdemokratins fromma. Vid en borgerlig ”seger” kan vi tyvärr därför endast förvänta oss fyra år av vacklande sossepolitik light, som verkställs av en vilsen svensk borgerlig regering.

Läs även: Sandström: Socialdemokratisk hegemoni och dess tentakler

Min dystra analys baseras på att en reell politisk beredskap saknas inom oppositionen för grundläggande politisk förnyelse. Man tänker redan närapå som socialdemokrater. Och listigt konstruerade hajburar kommer med stor sannolikhet låta allt bli vid det gamla under överskådlig framtid. Burarnas syfte är just att stänga ute politiska inkräktare.