Om man någon gång blir osäker på sig själv, vad man tror på, vad man tycker eller drivs av kan man lita på omgivningen.

Den bidrar gärna, har jag erfarit.

Det bör man kanske vara tacksam för. Det visar att man i någon mån engagerar. Motsatsen hade varit långt värre.

Kruxet är att om jag alltför mycket hade lyssnat på omgivningen hade jag kunnat diagnosticeras med dissociativ identitetsstörning, eller som det också heter – multipel personlighet. Det är en person som har flera separata personligheter med olika karaktär som alla agerar oberoende av, till och med ovetande om, varandra.

Läs även: Brinkemo: Sverige är mitt land som jag vill beskydda

Den visade välviljan att berätta för mig vad jag tror, tycker och drivs av, har ett grundläggande problem. Den tillskriver mig uppfattningar och motiv som inte hänger ihop.

Det gör mig förvirrad.

Det i sig skulle kunna tyda på att jag ändå inte har diagnosen. Hade jag haft den skulle alla diametralt olika åsikter lätt kunnat infogas i någon av alla de personligheter som ryms i min själ.

En del ser mig som vänster. Inte en nutida modern wokevänsterist, men socialdemokrat av det lite äldre snittet.

Sedan finns det de som ser mig ute på den andra flanken. Senast i helgen beskrev en konstnär mig på sociala medier som inte bara höger med en konservativ människosyn, utan som den viktigaste teoretikern bakom islamhatet och -hetsen.

Jag har ingen aning om i vilken av alla mina personligheter jag ska stoppa in denna information om mig. När jag frågade var jag har hetsat mot islam var svaret att det ligger underförstått.

Underförstått?

Jaha… du tänker så, tänkte jag. Du har skådat djupt in i min själs skrymslen och vet saker jag inte själv känner till. Samtidigt undrade jag varför konstnären för en tid sen skrivit ”Ditt arbete är ovärderligt” och skickat ett digitalt konstverk.

Dubbel förvirring.

Värre blev det.

I den efterföljande tråden någon timme senare: ”Jag är disputerat i filosofi och matematisk logik och vet hur farliga dina postmoderna idéer är.”

Så var jag inom loppet av någon timme både konservativ och postmodernist.
Hej vad det går!
Men inte kickade någon av mina multipla personligheter igång.

Offentlig kommunikation är svårt. En och samma text tolkas inte sällan diametralt olika av läsare. Där den ene ser en öppning, ser den andre en stängd dörr. Där den ene blir lättad blir den andre upprörd. Där den ene ser välvillighet ser den andre onda motiv.

Hur är det möjligt?

När min bok ”Mellan klan och stat” kom ut 2014 hade en somalisk ung man bott här hemma och blivit en del av min familj och jag hade arbetat med migranter i Rosengård i flera år.

Reaktionerna?

En del såg en fara i bokens budskap. Jag var ju en vit man som skrivit om en organisationsform som jag själv inte levt i. Hade jag inte en kolonial blick?

För andra gav den insikter och blev behjälplig i det konkreta arbetet med de människor som innan de kom till Sverige, så genomsyrad av myndigheter, aldrig i livet hade litat på staten.

En del sa att jag var invandrarkramare och landsförrädare.
Andra anade dolda motiv och att jag skrev in mig i ett rasistiskt narrativ.
Där den ene såg en kommunist såg den andre en fascist.
Hur är det möjligt?

Kanske associationsläsandet.

En text i Aftonbladet eller ETC kan aldrig ge ny kunskap eftersom dessa publikationer är vänster.

Omvänt kan för andra en text i GP eller Smedjan inte ge nya perspektiv.
Höger!

En person stoppade mig på stan, sa: ”Jag har läst din bok ”Mellan klan och stat”. Fantastiskt bra! Men varför gav du ut den på Timbro?”

En god vän på vänsterkanten vägrade läsa den just på grund av bokförlaget: ”De är ju marknadsliberaler.”

Jag gav henne boken.
Efter läsning bjöd hon in mig till sin arbetsplats för att föreläsa.
Gott så!

Jag har satt en ära i att försöka förstå den jag inte förstår. Ibland är det omöjligt. Ofta inte. Men man kan ändå behålla respekten.

Läs även: Brinkemo: En civilisation byggd på abstraktioner

Jag skrev en text om vår blindhet inför nationalstaten under fredstid. Alex Schulman blev mitt exempel, han som talat förklenande om Sverige, men som efter Rysslands krig i Ukraina och hot mot Sverige fått en ögonöppnare: Landet är värt att försvara.

Bra, skrev jag.

”Så dags nu”, skrev många på sociala medier.
”Ställ honom i första ledet så får han bli kanonmat när ryssen kommer”, skrev någon.

Så kan man känna. Och det är väl legitimt.

Mitt syfte med texten var att visa hur blinda vi ofta är för de liv vi lever. Först i orostider blir förutsättningarna för frihet, välstånd och toleranta värderingar tydliggjorda.

Det är svårt med kommunikation.

Det är särskilt svårt när preferenser inte delas, när kunskapsnivån är så olika mellan enskilda individer.

Efter min förra text skrev någon att den var typiskt akademisk, skriven av en teoretisk skrivbordskrigare. Det syntes i texten att jag saknade erfarenhet av att vandra genom Rinkeby, jobba med ungdomar och engagera mig i civilsamhället.

Jag skrev lite försynt till personen om min historia och mina erfarenheter även om jag tyckte det kändes dumt. Det borde i sig inte spela någon roll för läsandet av texten. Jag frågade: Blev texten bättre eller sämre när du nu vet detta?

”Snarare sämre”, löd svaret.

Det är svårt med kommunikation.
Men det är bara att traggla på och försöka bli bättre.

Med åren har en insikt växt sig allt starkare. Ingenting är som ytan påskiner. Sätt dig in i ett ämne och vulgärversionen finns sällan där.

Är jag relativist?
Långt ifrån.

Läs även: Åberg: Ett missnöjt land med en känsla av förlust

Men det finns alltid mer att hämta. Kunskap besitter expansionsmöjligheter.

I den oändligt vackra dikten av Tomas Tranströmer ”Romanska Bågar” finns en strof som jag bär med mig.

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”