Socialdemokratisk statsarkitektur består av ett antal lagar som reglerar samhällets basbehov, avsedda att impregnera statens funktioner med partiets ideologi. För att åstadkomma verklig politisk förändring måste en ny regering under Ulf Kristersson demontera denna arkitektur, skriver Torsten Sandström.
Jag har i ett antal krönikor kritiserat den så kallade ”Svenska modellen”. Begreppet är en förskönande omskrivning av socialdemokratins plan för att erövra den politiska makten över Sverige. Jag har inte själv kommit på denna tanke, den är formad i första hand av den brittiska journalisten Roland Huntford, i dennes ingående kritik av Sverige i boken The New Totalitarians (Det blinda Sverige), från 1971.
Läs även: Kärre: Tid för SD att röka fredspipa med media
I boken utvecklar han hur den svenska socialdemokratin – främst genom lagstiftning – medvetet byggt en generalplan för kontroll av den svenska nationen. För en lång rad politikområden har ett nät av kontrollmetoder byggts upp i syfte att bevara den politiska makten i socialdemokratins händer. Detta gäller exempelvis inom områdena arbetsmarknad, bostadsmarknad, bidragspolitik, utbildning, kultur, medier och sexualpolitik. I detta nätverk är Socialdemokraternas och deras dotterorganisationer viktiga kuggar, liksom olika näringslivsorganisationer och inte minst en storskalig svensk byråkrati.
Till bilden hör att socialdemokratin ogärna själv vill beskriva detta juridiska nätverk. Men det finns ändå på plats i till och med mer utvecklad form sedan Huntford gjorde sina emellanåt skissartade och inte alltid träffsäkra analyser för femtio år sedan. Självklart vill S-partiet inte medge att man byggt en egen maktstruktur inom den svenska grundlagens tillämpningsområde. Men ändå stoltserar socialdemokratin emellanåt över det som brukar heta ”Den svenska modellen”, som enligt S-ledningen tar sikte på lagstiftning rörande arbete och bostadshyra. Att dessa politikområden pekas ut sammanhänger inte alls med att de är särskilt väl fungerande. Utan närmast för att dölja att de har tydliga dysfunktionella och korporativa drag. Den svenska modellen är som sagt en förskönande etikett. Som alternativt blueprint talar därför S-partiet också gärna om ”den starka staten”.
Den svenska nationens främsta problem idag är att den politiska oppositionen tyvärr vilseletts att godta sossarnas gamla ritning över hur S-partiet ska behålla makten över riket. Detta yttrar sig i att den opposition – som nu ska bilda regering – knappast försöker blottlägga socialdemokratins lagreglerade samhällsmodell. I flera avseenden är tyvärr valets vinnare lika ivriga försvarare av den svenska modellen som dess politiska arkitekter.
Läs även: Gustavsson: Ny politik kräver skydd för socialsekreterarna i frontlinjen
För att visa vad jag menar med min anklagelse mot oppositionens partier vill jag bara peka på några frågor som inte alls diskuterats i höstens valrörelse: Nästan alla partier pekar på att fler bostäder behövs i Sverige, men nästan ingen pekar på den dåligt fungerande lagstiftningen för hyressättning och bostadsbyggande. Nästan alla partier skriar om dålig integration av invandrare, men ingen pekar ut arbetslagstiftningen som hinder för en friare lönebildning och fler låglönejobb. Många partier klagar över långa vårdköer, men endast KD pekar tydligt finger åt landets 21 regioner, som under mer än tio års tid satsat på mängder av byråkrater, vilka utför samma arbetsuppgifter från norr till söder.
Slutligen. Många svenskar förundras över att svenska valrörelser – efter mycket bråk – normalt slutar med att socialdemokratin tar hem spelet. Häromdagen hände detta närapå igen. Men få politiker inom oppositionen pekar på att vänsterns partier i praktiken backas upp av majoriteten av nationens journalister, alltså reportrar vid såväl privata tidningar som statsfinansierade public service.
Därför menar jag att det sannerligen är hög tid att nationens blågula politiker börjar kritisera socialdemokratins gamla ritning för kontroll av nationen. Om inte deras konstruktion av den svenska modellen i huvudsak monteras ner kommer Sverige att förbli det kontrollsamhälle som Roland Huntford redan för femtio år sedan kritiserade. Jag menar alltså att det rör sig om behovet av en rörelse för befrielse av den svenska nationen.
Läs även: Sandström: Sverige fast i Socialdemokraternas hajburar
Vår demokrati måste nämligen vitaliseras. Och en punktvis nedmonterad rättsstat måste åter byggas upp, exempelvis genom ett återinförande av det tjänstemannaansvar som Olof Palme såg till att avveckla. Även rörande detta viktiga problem har största möjliga tystnad rått i höstens valrörelse.
Nu är det dags för Kristerssons kommande regering att göra stordåd!
