Att Sverigedemokraterna behandlats illa i media råder inget tvivel om, och eventuell revanschlystnad är förståelig. Men hämndbeteenden vore kontraproduktiva. SD borde istället ta chansen att genom storsinthet och charm slutligen sluta fred med media, skriver Jonathan Kärre.
Att Sverigedemokraterna har särbehandlats negativt i mediala sammanhang vet alla. Det vill säga: alla som har sett nyktert på partiets uppgång.
Alla som däremot har blundat – och ännu blundar – för SD:s verklighetsbeskrivning håller sannolikt inte med. De som chockerades när SD kom in i riksdagen, och så igen när de växte i varje val, för att sedan trilla av stolen när de i valet blev andra största parti. Alla de experter som felaktigt har förklarat fenomenet sverigedemokraterna med orden: arga, unga män.
Läs även: Brinkemo: Det är tribalismen som står vid dörren – inte 30-talet
Så här nära makten har SD aldrig varit. Rättelse: partiet har redan utövat makt genom att på egen hand förändra den politiska diskursen trots starkt motstånd från Sveriges övriga sju partier samt majoriteten av etablerade medier. Vad är det, om inte makt?
Men ändå, trots många fallgropar på vägen hägrar nu den fina formella makten. Därför är det läge för SD att fokusera på vad som är viktigt, och sluta slösa energi på bataljer med pressen. Att vara bitter för forna tiders felbehandling tjänar inte syftet, det riskerar att skada partiet.
Vad Sverigedemokraterna däremot har tjänat på är att vara underdogs. Det enda partiet som har vågat beskriva verkligheten som den upplevs av vanligt folk, sådana som inte bor i Stockholms innerstad. För det har man mobbats av etablissemanget och utestängts från inflytande – men belönats av väljarna.
När partiet nu närmar sig köttgrytorna vore det oaktsamt att ge igen mot journalisterna med samma mynt bara för att man är i överläge. En bättre strategi vore att överraska omvärlden med ett oklanderligt och statsmannamässigt bemötande i alla situationer, inklusive i möten med journalister.
Partiet borde överväga att gå i medieträning hos Moderaterna, precis som man har gjort för att förstå den exekutiva makten.
Risken är annars att man får ett än mer beslutsamt medieetablissemang emot sig som tar varje chans att sänka partiet. Det är onödigt att lägga sten på börda, som Kristersson brukar säga. Redan nu lär det vara många journalister som samlar bevis för att övertyga Johan Pehrson och liberalerna om att lämna SD-samarbetet. Det är ett reellt hot mot maktskiftet.
Tänk istället om SD med seriositet, charm och genuint ansvar för Sverige kan göra partiet rumsrent även bland journalister? Den tanken kändes inte alltför främmande när Sveriges största liberala ledarsida drog en lans för högerkvartetten inför valet.
En annan risk är att partiet skadar relationen till väljarna. Tänk om man genom översitteri förlorar den sympatiska positionen som underdog och istället börjar betraktas som ett gäng maktfullkomliga mobbare?
Den tuffa stilen flög kanske när partiet arbetade i motvind men inte längre; om man är stark måste man också vara snäll.
Sedan valnatten har vi sett tre exempel på opassande beteende från framträdande personer i partiet. Riks-Rebeckas blåsta segerhelgs-kommentar samt Rugby-Linus två taktlösa interaktioner med pressen. Först om isterband och sedan om journalistrugby. Det är en klumpig start som tycks bekräfta Ulf Kristerssons hårda omdöme: SD är inte redo att sitta i regering.
Läs även: Sjunnesson: Ett farväl till den Sverigevänliga rörelsen
Att vinna ödmjukt är att vinna dubbelt. Därför: mäkla fred med media och fokusera på visionen – att göra Sverige bra igen.
