Hur kommer det sig att västerlandet – och nu särskilt Sverige – har hamnat i dagens politiska konflikt mellan å ena sidan en vänster som skriar om konspirationsteorier och fake news och å andra sidan en populistisk höger, som i Trumps anda försöker montera ned delar av den traditionella demokratin? Det är en bra fråga, som man brukar säga. Men finns det något bra svar? Jag tror det.

Läs även: Mark Brolin: Invasionen av Ukraina blixtbelyser EU:s demokratiunderskott

Tittar man bakåt syns nämligen hur en ond spiral har skapats. Den syns om för svensk del i hur demokratin utvecklats under de senaste 50 åren. Vi ser en politisk klass som – med tämligen små åsiktsskillnader i sak – har prenumererat på makten över nationen. Metoden har bestått i att man försökt framställa smärre instanser av divergerande åsikter som djupa klyftor.

Föreställ dig därför en samlad politisk linje från Palme-Carlsson-Bildt-Persson- Reinfeld och fram till Löfven/Andersson. Även om vissa reformer givetvis genomförts, än åt vänster, än åt höger, har tyvärr i praktiken enighet rått om att inte göra något åt de stora politiska strukturfrågorna. Visst har man som sagt bråkat i ord om dem. Men inte i så mycket i handling. Man kan därför säga att grundproblemen avseende skola, hyresbostäder, rättsväsende, vårdens tillgänglighet, försvar, skattetryck och så vidare legat i politisk träda. Partierna har inte vågat ta itu med problemen. De har således hållit sig inom en ganska snäv korridor av åsikter.

Detta har medfört ett folkligt missnöje. Riksdagsvalens efterspel har inte fört med sig lösningar på de problem som breda folklager önskat se lösta. Politiker och partier har – under vederbörligt käbbel – inte kunnat, eller önskat, lösa nationens ödesfrågor. I stället har bidragsreformer – än hit, än dit – satts in för att ge ett sken av att något viktigt händer. Men de stora frågorna har förblivit olösta. Och nya allvarliga problem har sannerligen dykt upp.

Låt mig ta klanvåldets utbredning som ett exempel. Missnöjet har lett till ett ställningskrig mellan politiker och folkopinion. Men däremot inte i särskilt stora konflikter mellan partierna, som de senaste tio åren tycks ha tagits på sängen av den storskaliga invandringens konsekvenser. Vi talar om en miljon nyanlända, alltså en ökning med 10 procent av befintliga boende i landet!

Denna inflyttning har det svenska asylsystemet inte klarat av att hantera. Inflödet startades genom Reinfeldts ”öppna hjärtan”. Och fortsatte genom en vilsen hantering och tillämpning av utlänningslagen under två valperioder med sosseregeringar. Frånvaron av integration, uppkomsten av kulturkonflikter, skolstök, gettobostäder, oförmåga att verkställa utvisningar och blodigt klanvåld har blivit en del av vardagen i det tidigare lunga Sverige.

Följden har blivit en förstärkt högerpopulism, med tämligen förklarliga inslag av förakt mot eliten och det demokratiska systemet. Politikerna har utfärdat vallöften, men inte klarat av sin uppgift. Och medierna har backat upp eliten. Ett resolut politiskt handlande från de etablerade partierna har alltså uteblivit.

Konflikten har således ytterligare eskalerat mellan politiker och folkliga strömningar, vilka alltmer sett Trump och högerextrema krafter som ideal (till och med hyllningar av Orban och förståelse för Putin är en del av bilden). I stället för en korrekt analys och en ny strategi – en form av resultatpolitik avseende demokrati- och strukturfrågorna – har alltså det svenska politiska etablissemanget gått till motanfall mot högerpopulismen.

Detta alltså utan att vilja fundera över de djupare orsakerna till missnöjet har en allvarlig politisk pajkastning inletts mot en inte så liten, men vilsen, folkopinion. Utan att se sin egen roll har alltså den politiska klassen börjat anklaga motsidan för demokratiförakt och att vara konspiratörer eller en fara med sina fake news. Det ligger förvisso en del i anklagelserna. Men till saken hör att traditionella medier i huvudsak tagit ställning för yrkespolitikernas agerande.

Och den springande punkten är att politiker och gammelmedier inte har kunnat bemöta ett alltmer högljutt folkligt missnöje på sociala medier. Vi befinner oss därför nu i ett dödläge i relationen mellan politiker och väljare: elitens påstående om demokratiförakt har på Internet bemötts med politikerförakt.

Läs även: Lidström: Regeringskris och krisande demokrati

Enligt min mening måste denna negativa spiral brytas. Det är förstås enklare sagt än gjort. Men för att använda ett simpelt fotbollsspråk är bollen hos den politiska klassen. En fortsättning på den passiva linje som hittills valts kommer nämligen att leda till ännu mer elände. Till bilden hör nämligen en ung generation som knappast läser tidningar eller lyssnar på de statsfinansierade mediernas tillrättalagda utsagor.

De unga får som bekant sina idéer i huvudsak från Internet. Den enda tänkbara lösning jag kan se är därför ett stort politisk omtag från partiernas sida (alltså från de som tyvärr är djupt insyltade i vad som hänt). Det som krävs är en fördjupning av den svenska demokratin som ger en politik med förankring i breda folklager. Vanligt folk måste kunna se att deras åsikter avspeglas i Riksdagen och inte filtreras bort genom partiernas kanslier. Svaga politiker måste kunna avpolleteras av väljarna och inte bara genom partiernas elitära kanslier.

Den enda lösning jag kan se är således rejäla inslag av direkt demokrati. Alltså ett direkt ansvar för varje politiker och inte de partier som idag kommenderar sina knapptryckare. Alltså röstning på person och inte främst på parti (även om partierna givetvis tillåts nominera kandidater inför valen). Regler om rotation bland de folkvalda tillhör samma tankelinje, alltså en växling vid makten av det enkla skälet att makt tenderar att korrumpera. Dessutom behövs nya regler om beslutande folkomröstningar, som tillåts äga rum då exempelvis 200.000 namnunderskrifter finns mot ett lagförslag.

Det vi ser är en ond spiral vilket innebär att det är bråttom. Då grundlagsändringar krävs måste kloka politiker alltså rivstarta genom att snarast visa sina ambitioner till förnyelse. Problemet är dock att den politiska klassens intressen råkar i kläm och riskerar inflytande med de reformer jag beskriver.

Läs även: Mark Brolin: Att blankrösta är enda sättet att rädda demokratin

Den enda ledande politiker som jag hittills hört visa mod i denna riktning är KD:s Ebba Busch. På tal om en nedläggning av landstingen/regionerna säger hon att ” många politiker kommer att förlora sina jobb”. Detta är på sätt och vis pudelns kärna.

Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.