Upplysningens och modernismens idé om det öppna, respektfulla och sakliga samtalet krisar. I grunden ligger politikens och mediernas partitagande för en ideologi som sätter olika identiteters känslor i centrum, och förpassar ämnen och frågeställningar till tabuets domäner, skriver Torsten Sandström.
Sedan upplysningstiden har tänkare kritiserat auktoritära idéer. Slagordet har varit ”Det öppna samhället”. Sedan lång tid har rader av filosofer – Locke, Kant, Bergson, Popper, Hayek, med flera – pläderat för denna typ av frihetsrörelse. Med andra ord för ett fritt samtal där olika åsikter får komma till tals och brytas mot varandra.
Läs även: Skogkär: Yttrandefrihet är betydligt populärare i teorin än i praktiken
Så länge samtalet vilar på humanismens grund och präglas av respekt för oliktänkandes känslor ska det således tillåtas – givetvis förutsatt att hot eller våld undviks. Uppenbara lögner ska bemötas med fakta. Och den som visar upp en avvikande obekväm åsikt måste ombes förklara sig och ges möjlighet att framföra sina skäl – innan samtalet avbryts.
Det öppna samtalet har blivit än viktigare i det nutida mediesamhället. Den som har makt över tidningar, radio och teve ges som bekant en farlig möjlighet att såväl plädera för egna åsikter som att stänga ute sina motståndares. Och allianser mellan massmedier och politiska rörelser har skapat åsiktstribuner med potentiellt stor och farlig kraft. Förvisso ger numera internet en öppning för motstånd via så kallade alternativa medier.
Ändå har politiker och medieföretag ett övertag och därför ett grundläggande ansvar för att lyssna på samt ge utrymme för åsiktsinriktningar som avviker från den förhärskande opinionen. Det är givetvis en grannlaga uppgift. Men den som förnekar för vetenskapen uppenbara fakta samt framför människofientliga idéer (som exempelvis vaccinmotståndare och förnekare av förintelsen) kan självfallet inte begära att via dogmen om öppenhet behandlas generöst.
Det demokratiska samhällets bas – individens frihet – blir alltså såväl ett argument för det öppna samtalet som en prövosten. Den nutida strävan efter skydd för individens intressen lockar nämligen till motstånd. Kvinnorörelsen nöjer sig inte längre med jämlikhet, utan målar via feminismen upp en könskamp som vilar på manliga strukturer, en lära som har sin grund i kvasivetenskapliga påståenden om män som kollektiv. Man kan därför säga att arbetarnas kollektiva klasskamp numera ersatts av kvinnors kamp mot män.
På liknande vis har andra – till omfattningen mer begränsade kollektiv – getts spelrum för en individuell kamp till skydd för olika strävanden. Högröstade rörelser för etniska minoriteter, rastillhörighet och hbtq har som alla vet vuxit fram. Följden har tyvärr blivit att dessa fria val för individer inte bara getts betydande scenplats – vilket i och för sig är naturligt – utan dessutom upphöjts till axiom, påminnande om dogmer som inte tillåts ifrågasättas.
På så vis har det öppna samtalet – under massmediernas era – tillförts ett minfält som avser att hålla meningsmotståndare ute. Tillsammans med utvecklingen inom tidningar, radio och teve har de västerländska samhällena på så vis drabbats av en överraskande kraftig motreaktion. Tidigare ideal rörande öppenhet har förtrampats av olika rörelser för individens frihet. Ett brett bälte av i högsta grad politiska frågor har utpekats som omöjliga att ifrågasätta.
Läs även: DEBATT: Techjättarnas nätcensur hotar yttrandefriheten
Denna dödskallemärkning har förstås inneburit locket på för ett tidigare fritt samtal. Politiska aktivister, framför allt vänsterliberala ungdomar, har med näbbar och klor försök tysta avvikande åsikter i dessa frågor. Sorgligt nog har stora medieföretag bidragit till denna tystnadskultur. Nya – delvis oklara eller överlappande begrepp – som woke, cancelkultur och politisk korrekthet har vuxit fram. Woke signalerar stolthet över åsiktförbud. Cancel och PK innebär däremot en negativ analys som pekar på utfrysning.
I exempelvis USA, Storbrittanien och Sverige har rader av krav rests mot universitetsledningar och medier att svartlista de fenomen som den nya individuella kulturen fördömer som oförenlig med sin interna uppfattning. Rädslan är stor att säga emot dessa aktivister. Det har tyvärr visat sig enklare att avvisa de personer som kritiserar åsiktskorridorens slutenhet. Inopportuna åsikter om ras, kön, minoriteter, våld, invandring, tankeförtryck och människans val av identitet har stått i centrum för denna jakt på oliktänkande.
Till bilden hör även att en framväxande högljudd aktivism mot klimatets uppvärmning inlemmats i tystnadskulturen, så att oliktänkande stämplas som klimatförnekare eller vettvillingar. Även här har medierna valt att ställning för klimatskräckens scenario. Sydsvenskans politiska chefredaktör har i e-post till mig (oktober 2019) förklarat att det rör sig om en ”försiktighetslinje”.
Märk att det nu rör en i grunden vetenskaplig fråga, där oenighet råder mellan olika forskare inom naturvetenskap om den springande punkten, nämligen vilka orsakerna är bakom uppvärmningen. Trots FN:s påstående om att konsensus råder inom forskarnas läger rörande människans utsläpp av CO2 som boven i dramat, finns en avsevärd grupp av tydligt kritiska naturvetare. Att tusentals samhällsvetenskapliga forskare hoppat på FN:s tåg säger mer om rädsla, flockbeteende och kvasivetenskap än om det öppna sanningssökande som all forskning förutsätts baseras på.
Trots att vår planets historia uppvisar flera epoker med omfattande temperaturväxlingar utpekar nämligen FN människan – alltså individen – som ansvarig för klimatets utveckling. För att slippa bemöta denna viktiga historiska invändning – om åldriga perioder av värme respektive kyla – utnyttjar FN, politiker och medier de magiska orden ”hittills uppmätt” då stegrad värme rapporteras. Detta i syfte att dölja att termometrar enbart har knappt tvåhundra år på nacken.
Min slutsats är därför att det öppna samtalet har drabbats av synnerligen svåra motgångar. En förklaring är ett marxistiskt strukturtänk som bereder vägen för individuella offers kamp mot dem som utpekas som deras förtryckare. Med andra ord en aktivism för den egna identiteten, för det goda mot det påstått onda. En andra förklaring är en historielös ungdomlig väckelse mot allt som individer spontant uppfattar som omänskligt.
Därför framförs axiomatiska åsikter som inte tillåts problematiseras. Oppositionella synpunkter beläggs med tabu. Sammantaget har det öppna samtalet beskurits på ett vis som för tanken till den katolska kyrkans framfart under inkvisitionen.
Min text framstår alltså som en dystopi. Men det öppna samtalet har under historien aldrig varit något självklart. I mediesamhället har, som framgått, hoten mot denna frihetsdogm tyvärr blivit uppenbara. Men – trösterikt är att auktoritära samhällssystem även förut har visat sig vara förgängliga.
