På cirkus är skyddsnät till för att förhindra att akrobaten att slår i backen. Det svenska socialsystemet med bidrag och offentliga stöd är menat att ha liknande effekt ute i verkliga livet. Och visst fungerar det, åtminstone på så vis att det blivit svårt att nå den totala botten. Det är så svårt att jag nästan blir imponerad av de som lyckas. Problemet är att folk fastnar i välfärdssystemet. Skyddsnätet blir ett fångstnät. Det räddar en när man faller, men risken är att man trasslar in sig. I så fall kan det vara bättre att slå i marken, åtminstone om det betyder att man kan börja kravla uppåt igen.

Läs även: Ahmed: Det lönar sig att gå på bidrag

Det kanske största skälet till att skyddsnätet fungerar som fångstnät är att det hindrar de fångna att skaffa sig nya färdigheter. Arbete är lärorikt. Det gäller även så kallade ”enkla” jobb, som sällan är så enkla som de utan erfarenhet av dem tror. Att döma ut andras arbetsuppgifter är gammal sed. Även så grundläggande färdigheter som att komma i tid, att samarbeta, och att tala svenska bör inte tas för givna. Enkla jobb är nyckeln till bättre jobb.

Tyvärr finns ett förakt mot enkla jobb. Vi får dåligt samvete för att vissa arbetar för mindre lön än andra. Den frestande lösningen är att pumpa upp lönerna. I Sverige sker det främst genom kollektivavtal. Men uppressade löner leder till arbetslöshet. Det är inte konstigare än att höga priser leder till minskad försäljning.

Men varför pumpar vi då upp lönerna? Fördelen med uppumpade löner och ökad arbetslöshet är att vi kan klappa oss på ryggen och med rätta säga att ”nu har vi gjort något!” Om det var något bra vi gjorde är mindre intressant. Vi förbättrar statistiken och höjer genomsnittslönen genom att sparka de med lägst lön.

Anledningen till att arbetslösheten får oss att känna goda är att arbetslösa är mindre synliga än låglönearbetare. De arbetslösa har ju tvingats till samhällets utkant - det vill säga till sina sovrum och Tv-spel. Så länge de arbetslösa inte syns så stör de inte.

Och om priset för detta är bidrag så betalar vi glatt. Motivet är estetiskt – låglönearbetare är inte fina nog att finnas i det offentliga rummet. Vi lurar oss själva att vi betalar för att göra de fattiga rikare, medan vi egentligen betalar för att de ska hålla sig undan. De syns inte när de är insnärjda i det sociala fångstnätet, och att vi på så vis berövar dem möjligheten att klättra uppåt stör oss inte.

Läs även: Lidström: Klassisk liberalism: Från Burke till Sowell

Men ett kanske ännu värre problem med det sociala fångstnätet är att det leder till parasitism. Detta är inte bara ett problem för samhället, även om det också är det, utan främst för de som tvingas till parasitism. De allra flesta vill göra rätt för sig. När de inte kan – eller snarare inte tillåts – göra detta så känner de skam.

Skam är något av de värsta man kan känna, vilket förklarar varför många föredrar att hata. Det är lite bättre. Sverige har länge försökt att köpa till sig diverse favoriserade gruppers kärlek, men uppnått motsatt resultat. Folk vill inte vara parasiter, och hatar de som gör dem till det. Alltför stor generositet är oförlåtlig.

Vissa föreslår att vi ska hantera skammen genom att ”avstigmatisera” bidragsberoende. Det vill säga behålla verkligheten, men ändra på de känslor den ger upphov till. Tursamt nog är vi människor inte så lättlurade. Det är helt enkelt skamligt att leva på andras bekostnad när man egentligen kan ta hand om sig själv, och folk inser det. Bidragsberoende hos friska vuxna anses skamligt för att det är skamligt. Det är ingen kulturell nyck.

Det nuvarande svenska välfärdsystemet är inte baserat på de hjälptas behov, utan på de hjälpandes önskan att hjälpa. Önskan att hjälpa är bland det finaste i människan, men den önskan är så stark att den driver oss att stjälpa. Vi bör inte låta önskan att känna oss goda hindra oss från att göra gott. Vi bör inte förvandla våra medmänniskor till parasiter. Ofta är det bästa sättet att hjälpa att låta folk hjälpa sig själva.

Läs även: von Seth: Lena Andersson som thatcheristisk milk snatcher