Efter mina många skriverier i opposition mot socialdemokratins bygge av kollektivens Sverige kanske läsaren undrar hur jag anser att man bör tänka kring valet mellan kollektiv och individ?

Läs även: Sandström: Socialdemokratisk hegemoni och dess tentakler

Enligt min mening är det inte fråga om ett antingen eller. Men en bestämning av position på skalan mellan kollektiv och individ måste bygga på det klassiska begreppsparet stat respektive medborgare. Före framväxten av den svenska enhetsstaten – mot mitten av 1800-talet – präglades nationen av ståndens försök till kollektiv kontroll av samhällskroppen. Tillkomsten av 1866 år tvåkammarriksdag innebar därför ett viktigt steg mot en bredare individuell offentlig maktutövning. Genom fråntagande av politisk makt från stånden kan man säga att den enskilda medborgaren blev en svensk politisk verklighet.

Därmed inte sagt att kollektivens Sverige plötsligt gick i graven. Stånden ersattes av nya sammanhållna och mer folkliga kretsar av makt. Det vill säga partier, kyrkliga organisationer, rörelser för nykterhet och andra samhällsintressen, samt inte minst de svenska böndernas gemensamma strävanden i det huvudsakligen agrara Sverige i form av Bondeförbundet, alltså det nuvarande Centerpartiet.

Resultatet blev naturligt nog en politik som kom att domineras av landsbygdens kollektiva frågor, i stil med skatter, tullar och sociala frågor där intressen hos markägare och de som gjorde jobbet på landsbygden stod i centrum. Konfliktytan breddades väsentligt genom industrialiseringen och arbetarrörelsens framväxt. Stora kollektiva problem måste alltså lösas rörande skolor, vård, bostäder, pensioner och en rad andra sociala frågor. Sverige tog därmed sina första steg mot en välfärdsstat. Låt mig i denna skiss påstå att vi då skriver år 1945.

Läs även: Sandström: Sverige fast i Socialdemokraternas hajburar

Så långt hyllar jag personligen den svenska resan i kollektiv politisk riktning. Men den svenska socialdemokratin har inte stoppat där. Bakom en ridå av ord om individens frihet och rätt har man fortsatt bygga arbetarklassens stat, snarare än de enskilda medborgarnas. Som ofta händer vill makthavare inte släppa greppet och låta andra styra och ställa, vilket kom att gälla även Socialdemokraterna, detta trots att välfärdsstatens grundläggande behov hade realiserats.

Socialdemokratin har bara fortsatt att bygga en egen maktposition genom sina många kollektiva maktsfärer, som jag ordat mycket om i mina krönikor. Ambitionen har varit att låta dessa kollektiv styra nationen genom lagstiftning, byråkratier, höga skatter och statskontrollerade etermedier. På så vis har givetvis individernas frihet att själva få bestämma sina liv kringskurits i hög grad.

Socialdemokratins kollektiva ambitioner har således medfört en omfattande svensk maktkoncentration av politik och byråkrati. Höga skatteuttag har använts för att köpa röster genom stora bidrag i statlig eller kommunal regi – bidrag som till stor del inte alls varit nödvändiga. Utomlands har nämligen motsvarande och bättre lösningar åstadkommits genom samverkan med privata initiativ, i exempelvis Tyskland, Schweiz och Danmark.

Mellan tummen och pekfingret har alltså en mindre effektiv välfärd i den svenska socialdemokratins skepnad kostat nationen många hundratals miljarder kronor. Till saken hör att en bred svensk byråkrati inte förmått att lösa ett stort antalav strukturproblem, som andra nationer kunnat lösa bättre på grund av frånvaron av korporativ offentlig kontroll.

Socialdemokratins makt över nationen har på så vis kraftigt pressat fria oppositionella intressegrupper bakåt. Ett bidragshungrigt svenskt folk har vant sig vid återkommande penningstranfusioner. Och medierna har inte förmått att befria sig från maktpartiets kollektiva ideologi. Varje dag sprids exempelvis tragikomiska budskap om Sverige som något slags föredöme eller stormakt. Omkring hälften av befolkningen har därför i allmänna val röstat för fortsatt kollektivism.

Där står Sverige idag inför höstens val. Vi ser en med ekonomiska mått mätt ineffektiv högskattestat som pressat individens frihet och rättsliga skydd tämligen långt tillbaka. Den enskildes frihet hotas genom den offentliga maktens extrema tillväxt samt genom mediernas tendens att torgföra vänsterns världsbild och budskap.

I några avseenden vacklar till och med den svenska rättsstaten, som bland annat saknar effektiva påföljder mot offentliga tjänstemäns lagstridiga maktutövning. Även en onyanserad barnkonventionen har i egenskap av lagstiftning skjutit en oklar kollektiv pil rakt in i föräldrarnas och familjens sfär av frihet – låt vara med ambitionen att skydda det enskilda barnet.

Läs även: Sandström: Den politiska klassen och köttgrytorna

I vårt land har en rimlig balans mellan kollektivens och individens rätt med andra ord rubbats. För att reformera Sverige måste därför socialdemokratins politiska makt och byråkrati pressas tillbaka. Och medierna måste åter axla rollen som en tredje statsmakt, som kritiskt kontrollerar den politiska utvecklingen.

Här finns mycket att göra. Men sjukdomsinsikten är tyvärr ytterst låg. Detta gäller inte bara politiker och medier, utan tyvärr också många statsvetare som borde veta bättre.