Inom företagsvärlden talar man ofta om pilotskolan. Tanken är att belöningar till höga chefer ska resultera i att de jobbar hårdare och bättre för det aktuella bolagets framgång och värdetillväxt. Det råder delade meningar om huruvida sådana belöningar triggar förnuftiga handlingar och därmed långsiktiga framgångar för företagen i fråga. Men de allra flesta anser nog att vettigt bestämda mål för olika slags bonusar är av godo för det aktuella bolaget.

Läs även: Göranson: Att låta hjärtat eller hjärnan styra politiken

Nu kommer till dagens fundering: Frågan är om samma slutsats gäller för de vetenskapliga insatser som kan resultera i ett Nobelpris? Alltså huruvida forskare i de aktuella ämnena triggas till ansträngningar och framgångar genom Nobels testamente och dynamitkungens pengar? Alla inser att bedömning av frågan antagligen blir ännu mer bekymmersam än rörande pilotskolan, där möjligheten till belöningar åtminstone ligger mer nära i tiden – som ett resultat av vinstresultatetsuppkomst eller upprepning – och därför blir en mer tydlig drivkraft för ansträngning. Att berörda forskare i flera fall kan snegla på tanken om ett Nobelpris och lägga manken till är relativt troligt.

Men svårigheten att bedöma såväl pilotskolan som Nobelprisens effekter sammanhänger i grunden med psykologiska fenomen. Den stora mängden naturvetenskapliga forskare och det låga antalet pris (medicin, fysik och kemi)- medför därför att mer än 99 procent av alla vetenskapare måste inse (om de är någotsånär realistiska) att deras chans till pris är nära nog obefintlig.

Alltså måste jag med säkerhet kunna konstatera att nobelprisens goda effekter är närmast försumbara, som man brukar säga. Detsamma gäller även prisen för fredsinsatser och skönlitteratur där belöningsbesluten fattas på närmast slumpmässiga grunder, varför de mesta märkliga prismottagare har kunnat noteras genom åren.

Att priserna triggar hårt arbete för framgång är med andra ord en myt. Varför uppkommer ändå det stoj och ståhej som eskalerat under senare årtionden? Förmodligen på grund av att en svensk elit vill tro på Nobels idé om belöning för goda ansträngningar. Men även kanske på att prissumman är stor och gör mottagarna förmögna i ett slag.

Läs även: Emil i Lönnebergas ”vanvittsaffärer” – och våra politikers

Ändå tror jag inte dessa förklaringar är tillräckliga för uppkomsten av myten om Nobelsprisens popularitet. En viktigare förklaring är Nobelstiftelsens affärsrörelse som vill lansera priset som världens viktigaste. Med sina sex miljarder kronor på kistbotten är stiftelsen en storspelare, som har lika stor eller liten makt som vilket börsföretag som helst. Liksom Hollywood-studior vill stiftelsen vårda sitt varumärke. Och med pengar följder normalt framgång. Den svenska överheten är redan enrollerad i ”the making of the Nobel Prize”. Det bugas , bockas och festas.

Den svenska socialdemokratin har insett värdet av ceremonier och under åren lyckats manövrera in flera koryféer i stiftelsens topp. Men tydligast är förstås svenska mediers uppbackning. Utomlands ger Nobelprisen ibland notiser i press och teve. I Sverige pågår under minst en månads tid medial cirkus. Det gissas, förklaras, görs hemmareportage, berättas om festen i minsta detalj. Bristen på kvinnliga pristagare kompenseras till och med genom en svärm kvinnliga reportrar med en bakgrund lång från vetenskapens monotona tänkande, experimenterande och skrivande.

Min slutsats är att Nobelprisen blivit elitenrnas bild av Sverige. Man vill se vår nation som ett vetenskapligt föredöme, något som närmast är rena drömmen. Svenska makthavare – politiker, universitetshöjdare och journalister – vill också förknippas med Nobelmyten och gärna på nära håll umgås med de personer som haft turen att utses som prisvinnare. Man vill bli sedda i teves kameror och försöka komma nära nobelsagans faktiska huvudpersoner, det vill säga medlemmarna i svenska kungahuset.

På så vis blir kungen själv centralfiguren, såsom en symbol för svensk forskning och dess förmodade excellens. Vilket jippo!

Läs även: Koraszewski: Krig i Ukraina och Mellanöstern och den fria världens öde