När Emil i Lönneberga hade köpt en halt höna, en begagnad brödspade och en sammetsask full med gamla brev kallade hans far, hemmansägaren Anton Svensson i Katthult, köpen för vanvittsaffärer. Gossen Emils vanvettsaffärer ter sig ändå rätt omdömesgilla, i ljuset av vad vi tvingas uppleva i dagens Sverige.

Att vi utan att tänka på naturens eller ekonomins lagar och konsekvenserna för miljön, ändå fortsätter att satsa på en utbyggnad av ännu mer icke reglerbar kraftproduktion, vindkraft utan tillgång till balanskraft och solkraft, på vår bästa jordbruksmark, är med Anton Svenssons ord rena vanvittsaffärer.

Läs även: Ahmed: När julen jag älskar var haram för mig

Vindkraftsutbyggnadens affärsidé är idag lika dålig som Ebberöds bank. Varje vindsnurra som kopplas till elnätet idag innebär lägre intäkter för alla elproducenter när det blåser bra. Vattenkraftens roll som nödvändig balanskraft är dessutom fullt utnyttjad redan idag. Vad skall då balansera upp nya vindkraftsanläggningar? Varför är enkla fakta så omöjliga att begripa för våra styrande?

Att kraftigt bygga ut solpaneler på den jordbruksmark vi så väl behöver för att öka vår låga självförsörjningsgrad för inhemsk matproduktion, ter sig även det som en mycket underlig prioritering av landets resurser. Hur kan det vara så svårt för oss svenskar att begripa att det är mörkt och kallt i Sverige under en stor del av året, då klimatet gör att elen verkligen behövs? Under tiden då solen lyser större delen av dygnet, är behovet av el betydligt mindre och priserna givetvis lägre.

Att storsatsa på grönt stål utan kol och gigantiska battericentra, utan att vi på länge än kommer att ha tillräckligt med el, eller ens förutsättningarna för en nödvändig kraftig ökning av tillgången, hur genomtänkt är det? Inte heller avtal för tillgång till järnmalm från vår egen världsdel, tillräcklig tillgång till arbetskraft eller ens bostäder till alla tänkta nyanställda som förutsätts flytta norrut, finns på plats. Detta är alla ”affärer” som kvalificerar för Anton Svenssons småländska kraftuttryck. Dessutom, vem skall köpa det dyrare gröna stålet så länge världsmarknaden erbjuder ett billigare traditionellt tillverkat alternativ?

Klimathysterin griper omkring sig. Denna tidnings ledarskribent Klas Hjort skrev mycket träffande om FN:s årliga klimatkonferens nummer 28 i ordningen, som nyligen avslutades i oljelandet Dubai:

Det brukar vara ett par karavaner av privatjets som flyger in jetsetarpolitiker för att gemensamt rynka pannan över att vanligt folk kör bil eller åker på semester. Sen äter man god mat, pratar och kommer inte egentligen fram till något. Innan det är dags att åka hem med den mysiga känslan av att ha räddat världen ännu en gång.

Läs även: Edwardsson: Festen är slut för julhatarna

Sverige förväntas alltid gå före, även över stupkanten. Särskilt i klimat- och utsläppsfrågan där landets utsläpp av växthusgaser idag är 0,1 - 0,2 procent av världens totala. Fundamentalisterna i MP och C, sannolikt med stöd av V, driver ändå frågan om ett misstroende i riksdagen mot vår miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari för att vi inte lever upp till våra långsiktiga klimatmål.

Orsaken anges vara att det från kommande årsskifte genomförs en kraftig sänkning av reduktionsplikten, den lagstadgade iblandningen av biodrivmedel i bensin och diesel. Syftet är att drivmedlen ska bli billigare, ett vallöfte från flera av partierna i regeringsunderlaget. Men också en åtgärd som leder till ökade utsläpp av våra i världen helt obetydliga växthusgaser.

Att MP på riksplanet har en osviklig förmåga att hitta frågor att driva som hotar deras egen fortsatta ställning som riksdagsparti, när de retar upp väljarna med sina många försök att få oss alla att återgå till en sedan länge passerad livsstil, vet vi bara alltför väl. Men de blir ju farliga för landets utveckling först när de får agera vågmästare i olika regeringssamarbeten.

Likadant är det tyvärr i kommunerna. För många år sedan stod det i kommunallagen att kompetens inte var ett krav för att få tjänstgöra som kommunpolitiker. Den friskrivningen har sedan länge tagits bort. Kanske behövdes den inte, det var ju bara alltför uppenbart ändå.

När jag skall besöka familjen i södra Sverige och kör förbi Göteborg på E6:an avkrävs jag ändå en trängselavgift, trots att jag genom att köra förbi staden undviker att trängas därinne. Något som numera har blivit en mardröm för de boende i Göteborg när staden byggs om totalt, både ovan och under jord.

I Stockholm har man sedan länge ett system med trängselavgifter som vapen mot bilburna besökare. Där finns dessutom ett förbud mot att på Hornsgatan använda på vintern trafiksäkrare dubbdäck, då dessa sägs orsaka en förhöjd halt av för andningsorganen hos de boende skadliga luftföroreningar. Samtidigt är det fortfarande tillåtet att röka på Hornsgatan och på övriga Söder, förstår jag. Kanske något för de rödgröna i Stockholm att åtgärda?

Efter nyåret 2024 inför det rödgröna styret i Stockholms stad en miljözon i centrala Stockholm, där bensin- och dieselbilar är förbjudna. Förslaget om att inrätta en miljözon klass 3 ingår i deras budget för 2024, något som Isabelle Eriksson rapporterade om i denna tidning den 1 december i år:

Syftet är enligt stadens hemsida, att förbättra luftkvaliteten, snabba på elektrifieringen samt uppnå målet om att få en fossilfri innerstad 2030. De rödgröna partierna i form av S, V och MP, som styr i Stockholms stad planerar framöver att utvidga miljözonen till 2025. Polisen får i uppdrag att bötfälla alla bilister, som bryter mot de nya reglerna. Bötesbeloppet har fastställts till 1 000 kronor.

I Göteborg där S, V och Mp styr i minoritet, vill man också införa miljözon. Detta öppnar antagligen för nya och lika irriterande som verkningslösa hinder för Göteborgarnas resande framöver.

Det har onekligen sina fördelar att bo i en mindre stad, där luften är friskare och de styrande inte ser det som angeläget att öppet bekämpa privat- eller yrkesbilismen. När vi skall besöka storstäderna Stockholm eller Göteborg kan vi ju alltid försöka ta tåget om vi vill uppleva spänningen med att inte veta om eller när vi kommer fram med detta framtidens sätt att resa – detta enligt SJ:s egen reklam.

Läs även: Sjölander: ”Love Actually” 20 år efter premiären