Varför är allt en trasa? Det frågar sig Carl Jonas Love Almqvist, efter inledningen ”varför är den goda dum – varföre den kloka ond”. Även vår tid bjuder konflikter där det är svårt att välja mellan att vara god eller klok. Att följa hjärtats röst eller hjärnans, känslans eller förnuftets.

Läs även: von Seth: Sverige är det perfekta landet för julen

FN:s generalförsamling har med 153 röster mot 10, och 23 nedlagda, antagit en resolution om omedelbar vapenvila i Gaza. Det är lätt att se hur de som väljer att vara goda har resonerat. Det ofattbara lidandet för Gazas civilbefolkning har inte gått att förlika sig med. Att en vapenvila i praktiken skulle bli ensidig, och ge Hamas möjlighet att förbereda nästa terrordåd, ligger utanför kalkylen.

Hur kan då de få som väljer att vara kloka resonera? Kanske de frågar sig hur man har tänkt i andra krig? Hade det exempelvis varit möjligt att besegra Hitler utan ofattbart lidande för den tyska civilbefolkningen? Eller hade det varit bättre att låta Hitler vinna, så att vi alla idag hade levt i ett tusenårigt nationalsocialistiskt stortyskt rike?

Också klimatfrågan ställer oss inför valet mellan att vara goda eller kloka. När känslan får styra handlar det om uppoffringar för att rädda planeten. Som individer väljer vi att äta rätt, att resa rätt, att konsumera rätt, även om andra val hade passat oss bättre eller kostat mindre. Nationellt sker kostsamma omställningar och anpassningar för att nå vårt klimatmål, ett mål som, om vi når det, naturligtvis inte märkbart påverkar mängden koldioxid på planeten. Dessvärre är effekten av det svenska föredömet för världens politiska ledare troligen lika begränsat.

Internationellt har världens goda krafter ställt sitt hopp till FN:s klimatmöte COP28 i Dubai, som resulterade i en ”överenskommelse” lika full av hål som en schweizerost. Frågan är om någon på allvar hade trott att de oljeproducerande länderna skulle ge sin nationella ekonomi ett grundskott genom att stänga kranen. Eller Kina genom att sluta bränna stenkol, Indien genom att sluta elda komockor.

Andra pekar i stället på möjligheterna att genom teknikutveckling bättre hantera effekterna av ett varmare klimat. Det är en svår uppgift när de kloka klassas som klimatskeptiker och därmed onda.

Läs även: Ahmed: När julen jag älskar var haram för mig

När det gäller invandringspolitiken står kampen fortfarande hård mellan de goda och de kloka. Eller, om man så vill, mellan de dumma och de onda. Efter hand som den goda sidan fått allt svårare att övertyga om de positiva effekterna av ”öppna hjärtan” har klokheten – trots skambeläggning – vunnit mark. Om än begränsad mark.

Exemplen är legio: Hur gör jag med den rumänska tiggerskan utanför livsmedelsbutiken? Ger en slant för att känna mig värmande god, eller avstår för att inte göda kriminella smugglargäng? Samma dilemma inför julens alla tiggarbrev från välgörenhetsorganisationer, där tidigare skandaler gör mig osäker på om någon nämnvärd del av insamlade medel hamnar hos de lidande.

Striden mellan känsla och förnuft är urgammal. Romantiken mot upplysningen. Rousseau mot Voltaire. Och idag woke – eller ”kritisk teori” – mot evidensbaserad liberalkonservatism.

Det som jag ser som det största problemet med att följa hjärtats röst är att fokus ligger på att VARA god, inte att GÖRA gott. Därför försöker jag hellre, efter förmåga, vara klok. I förhoppningen att det i längden ska leda till det bästa resultatet.

Läs även: Brinkemo: Politiska lappkast i Carl Jungs skugga